Aftonbladet – 15 februari 1855, sida 1

pLåtom oss försöka, svarade Philip, qväfvande en suck. Han stack härmed sin värja i slidan, af fruktan att i mörkret kunna såra sin vän; och sedan de famlande funnit hvarandra, tryckte de med betydelsefull hjertlighet hvarandras händer. Kom nu,, sade Philip; tiden är dyrbar. Vänta tills jag fått reda på lanternan., Hvad skall du med den nu? Men vi äro icke allena här och vår farliga ställning tvingar oss att begära dens bistånd som vi nyss förföljde. Philip vände sig emot den punkt, hvarest han trodde att gångarnes invånare upphöll sig, och utropade med hög röst: Sög, kan ni höra oss, ni, den första orsaken till vårt nuvarande rysliga läge? Hvarföre flyr ni oss? Jag har ju sagt er att vi icke hafva något ondt i sinnet mot er..... Vill ni icke komma till vår hjelp? Ni känner säkert ett medel att komma ut ur dessa hvalf. Kan det vara möjligt att ni skulle kurna låta oss hjelplösa irra omkring i dessa hålor, kanhända dö? Vi äro hederliga menniskor och vi lofva er en passande belöning för er hjelp, och om så behöfs lofva vi er äfven en helig tystnad öfver ert vistande här. Han teg, och de begge unge männen lyddos vogirligt; men ingenting störde den grafika tystnaden som omgaf dem. Endast en knapp rörelse eller rättare den magnetiska känslan af en osynlig persons närvaro underrättade dem att deras ord varit hörda. Ännu en gång, upprepade Philip bönfallande, besvär jag er att hjelpa oss! Huru grym ni äv må vara, så kan m icke göra det onda för det ondas skull; bestäm sjelf priset för ert bistånd, och vi lofva på vårt hedersord att fullgöra det. De lyssnade ånyo, men samma hemska tystnad. Min vän,, frågade Chavigny blygt, är du då säker på att det verkligen var någon som du såg nyss? ... : Ja, svarade Philip, vom det var en man, en qvinna eller ett barn vet jag icke, men