Aftonbladet – 14 februari 1855, sida 2

dess tillstånd, och tvekade ej heller att söka ett stöd för både händer och axlar mot trappans stomme, hvilket bäst syntes på hans några minuter förut så utmärkt propra klädsel, hvilken redan undergått betydliga förändringar; kappan och mansehetternå voro fläckade af en hvitgrå smuts, och det vanligtvis så artistiskt ordnade håret hängde opudradt och oordnadt kring hans axlar; abbe de Chavigny skulle ej för ett kejsardöme hafva velat visa sig i detta tillstånd i en salong, men nu gällde det någonting helt annat, och han vågade försöket: De nedstego ännu oupphörligt; den farliga trappan syntes dem ej ega något slut. Chavigny räknade trappstegen och han hade redan kommit till det nittionde (hvilket tillika med den öfre källartrappan utgjorde mer än 100 trappsteg under Paris), då Lussan under sina fötter ändtligen påträffade fast och jemn mark. Vi äro framme sade han. Tak vare de odödlige gudarnel svarade Chavigny, och aftorkade sin i svett badande panna. De voro också nu verkligan i de underjordiska hvalfven, i dag så namnkunniga unler namn af katakomberna, och kastade giriga blickar kring sig. Deras första känsla var missräkning; ty efter de populära traditionerna hade de föreställt sig dessa gångar, hvars uppkomst försvinner i tidernas natt, som höga och breda gallerier med mörka och dystra väggar, unyefär som grafhvalfven under götiska kyrkor, nen upprepade i stör mångfald. I det stället sågo de en lång gång eller korridor, så smal att knappast två personer kunde oå i bredd genom den, taket var platt och slätt ehura på flera ställen sönder och så lågt att Philip kunde nå det med nanden. Denna gång var upprest af sådan vit sten hvaraf de flesta byggnader i Paris ippföras: Denna stensort som svartnar och örsämras i fria luften, Hade bibehållit sin ursprungliga färg här under jorden, så att denna sång, ehuru förmodligen ett verk af gallerna