Aftonbladet – 13 februari 1855, sida 2

Bildande konst. En insändare i Posttidningen har, i anledning af några små anmärkningar rörande de vid konstföreningens sednaste sammankomst exponerade tafloran, påstått att vi gjort oss skyldiga till ett häftigt utfall mot marinmålaren Larsson och att vi gång efter annan gjort Disseldorferskolan till föremål för vår gissel. Båda dessa påståenden, som ge insändaren anledning till ett verkligt hätskt utfa!l, äro alldeles ogrundade. Hela artikeln vittnar om den ytterliga lättretlighet man ofta finner hos utöfvande konstnärer, der de blifvit afvanda vid kritiken eller der denna endast utöfvats inom enskilda vänners och yrkesbröders. krets och mest bestått i varierande uttryck af beundran, åtföljda stundom af någon liten teknisk anmärkning. Under sådana förhållanden ropar man gerna procul profanil åt hvar och en, som vågar ur estetisk synpunkt göra en eller annan anmärkning mot ett konstarbete, betrakta dess andliga innehåll och dettas förhållande till den yttre framställningen. Det är samma hätskhet, som t. ex. under åren 1810—20 yttrade sig, då någon framkom med en recension öfver ett vittert arbete, hvilken innehöll annat än sockersött smicker och ett apoteoserande af författaren; man finner att en sådan då ofta gaf anledning till repliker och dupliker och skriftvexling i oändlighet i den tidens dagblad. Männen af skrået (det inom vitterheten allena saliggörande akademiska skrået) kunde ej heller då fatta, att en kritisk anmärkning alls icke är något fördömmande af ett verk, utan att sjelfva anmärkningen ofta innebär ett långt varmare intresse, ett mycket lifligare erkännande af arbetet, än det som kan yttra sig endast genom en slö beundran. Långt ifrån att på ringaste sätt vilja förringa konstskolan i Disseldorf, sätta vi den mycket högt och lyckönska de unge landsmän, som under utmärkta ledare der erhålla sin första konstnärliga utbildning. Med det lifligaste intresse ha vi på ort och ställe tagit kännedom om den undervisningsmetod som der blifvit införd af den gamle snillrike Schadow; den hvilar på äkta konstnärliga, lika grundliga som genialiska principer och förtjenade att tagas till mönster för undervisningen vid andra dylika koönstskolor. Vi ha beundrat det förtroliga och vänskapliga förhållande, som der eger rum mellan mästare och lärjungar och det friska, glada, otvungna konstnärslif, som råder i den vackra, trefliga Rheinstaden. Vi ha delat den allmänna beundran som framkallats genom de miästerverk som utgått från denna skolas koryfger. Men allt detta kan icke leda oss till den ensidigheten att betrakta Diisseldorf såsom den enda ort i Tyskland (för att icke tala om Italien, Frankrike och Belgien) der konstnärlig utveckling kan vinnas, eller att tro, det ett fortfarande ensidigt inflytande af Disseldorferskolan kan vara nyttigt för alla konstnärliga individualiteter. Dässeldorf står i ett hänseende efter andra större konstinstituter. att det är fattigt på konstnärliga hjelpmedel för ett mera omfattande studium af store mästare, sedan de dyrbara konstskatter Disseldorf fordom egde numera befinna sig i Miin