Aftonbladet – 12 februari 1855, sida 2

örtroende genom sina framgångar. -Vära statsmän öljde en princip, våra krigare hade en bestämd uppsift. Grandsatsen kunde någongång varit oriktig och appgiften missförstådd; men man fattade ett bestämdt veslut, man vidhöll det ihärdigt, fullföljde det beslut samt ech resultaterna svarade mot förväntningarne. Nationen var stolt öfver att kunna ursäkta misstag som godtgjordes med sådana frukter och ätföljdes af sådan ära. Nu deremot hafva vi alla de värsta utsigterna från denna tid, men vi sakna män som kunna föra oss derur. Kriget upphör att vara hvad det förut var. Vi stå vid begynnelsen af ett nytt. Det återstär nu att se om Preussen skall taga parti för vår fiende. Dess anslutning till oss skulle, om den ej blefve lika uppriktig som våra andra allierades, vara oss mer till skada än nytta. Vi böra förebygga detta, och vi skola döt också. Antingen må vi dä ha krig med Preussen, såsom Rysslands bundsförvandt, eller ock stå på en fullkomligt klar fot med förstnämnde land. alla fall blir det en ny kombination af de europeiska raakterna — en stor och mäktig strid mellan representanterna af nationel tro och heder å ena sidan, och representanterna af den roflystna äregirigbeten ä den andra. De skandinaviska makterna, de tyska staterna och södra Europas konungariken hafva blott ett val öppet — att ansluta sig till det stora vestra förbundet. Detta blir i alla hänseenden ett nytt kris, visserligen en fortsättning af det gamla och ett upptagande af dess resultater, men i hänseende ti!i förutsättningar, utförande och ultimatum ett helt och: hället nytt. Ryssland har alltför länge varit farligt för Europas frihet. Den förste Napoleon förutsåg dess sträfvanden och förutsade deras utveckling. Vestmakteroa hafva ej glömt cd jättelika förberedelser, medelst hvilka detår efter år bar arbetat på verkliggörandet af denna förutsägelse, och de sågo i den tillämnade delningen af Turkiet ett nyct bevis på roflystnad. De grepo till vavapen iör Turkiets sak, emedan det ottomaniska rikets oberoende är en politisk nödvändighet för betryggande: 2f Europas lugoa. Så längt räcker första kapitlet -f kriget. Men om,som man på förhand kan ana, d.. närvarande fredsunderhandlingarne ej skulle leda ti:l något resultat, då måste ej blott England och Frank :ke, utan hela Europa gripa till vapen, och detta ej emct den särskilta phas af den ryska inkräktningslustan, som anfallet mot Turkiet företer, utan mot dess roflystrad öfver hufvud — emot det onda i dess helhet, ej någ. n särskilt form derof. De ndra makterna skola säga till Ryssland: vi se hvartå du syftar och vi äro uppbragta öfver din nedrighe:. Två makter hafva redan uppträdt emot dig i den orkista frägan, men du bar alltjemt spelat bedrä; !igt spe i denana fråga, ända tills vi alla blifvit deri i: !racna; nu, då vi gifvit oss i leken, skola vi ej för: drega oss tillbaka än vi skaffat oss full trygghet m;. ett ytterligare upprepande af denna politik, och å ia skola vi göra derigenom att vi sätta dig ur ständ ct ätminstone för en mansålder ånyo störa oss. Ariikeln slutar med ett vädjande till den allmänna meningen hos engelska nationen derois, att stora fel blifvit begångna både i ledni.gen af kriget och i ledningen af Englands utrikes politik, med tacksamt erkännande af truppernas tapperhet och med en liflig uppmaning till parlamentet att taga saken om händer. BEDRE