Aftonbladet – 12 februari 1855, sida 2

hållet af ett enkelt band, var liksom hennes bågiga ögonbryn af Kkorpvingens svarta och glänsande färg. På hennes runda och fasta kinder hade natären nedlagt dessa friska färgor som konsten aldrig förmår härma. Också förrådde dea lugna blicken, den stolta pabnan och den värdiga hållningen mycken kraft under den svaga ytan. Då man såg henne bredvid Philip var det omöjligt att ej anse dem för tvenne sköna och betundransvärda typer, hvilkas själar borde vara syskon liksom deras skönhet. Vid sitt inträde i rummet uttryckte fröken de Villeneuves drag en hög grad af vrede, hennes ögon sköto blixtar och hennes kinder brunno, men vid åsynen af Lussan ändrade hennes ansigte ögonblickligt uttyck; ögonens eld doldes af de långa silkeslena ögonbåren; kindernas brand utbyttes till blygsamhetens rodnad, och ett leende af tillfredsställelse och nöje sväfvade på hennes läppar. Philip gick emot henne. Ack min fröken,, sade han, och förde henne till en stol, hvad jag tackar er för detta möte ! Fröken de Villeneuves drag uttryckte vid dessa ord en lätt förargelse. I sanning, herr de Fasen, jag förstår er icke. Hvad betyder all den hemlighetsfullhet som ni omger er med i afton? Ni smyger er hit liksom vore ni en konspiratör, och allt detta bara för att se mig, som ni kan träffa alla dagar här i salongen på de vanliga mottagningstimmarne., Har jag förolämpat er, min fröken? frågade Philip nästan blygt. Nej, visst icke; men alla dessa onödiga försigtighetsmått kunna uppväcka dumma misstankar hos betjeningen. Men låt mig då höran, sade hon vänligare, phvad ni egentligen önskar?o Philip tog plats bredvid henne. Förlåt mig, min fröken, men under de vanliga mottagningstimmarne, i närvaro af edra föräldrar och främmande personer, är det