Aftonbladet – 12 februari 1855, sida 2

Den unge mannens drag blefvo dystra, hans panna rynkades. Min fröken,, mumlade han och bortvände hufvudet, salla herr de Lussans vänner äro inte mina., En kort tystnad inträdde. . ,Theråse,, fortsatte han sedan, jag vill icke att ni skall tro mitt hat blindt. Jag önskar d-erföre i få ord säga er huru det begynt, eburu denna berättelse framkallar rodnaden på er panna; men hvilken fantasi kan behålla sin hela renhet i den dy hvari vi lefva? Afhör mig således, det är en helt kort historia, Vid sexton års ålder lemnade jag slottet Lussan, der jag är född, och kom hit till Paris med min in ormator för att sluta mina studier vid kolleget Narbonne. Som herr de Lussan icke bodde så att han kunde logera oss, flyttade vi till gatan Mazarine, till enfattig enka, som brukade emottaga anständiga och fredliga ungkarlar i helpension. Denna goda fru hade ett enda eget barn, en för:jusande liten flicka, hennes enda glädje och stolthet här på jorden. Ofta, då jag kom från kolleget, roade jag mig med att höra på Jennys barnsliga joller, som då var knappa 12 år; det var för mitt af studier uttröttade hufvud liksom en fogelsång. eller. vindflägt, mellan löfven. Jenny var sjelfva oskulden; hennes åsyn ingaf en oemotståndlig känsla af vördnad för så mycken skönhet förenad med så mycken barnslighet och oskuld; En dag, medan jag var i kolleget, föll det vår värdinna in att vilja göra en promenad med Jenny i Tuilleriträdgården; hou bad min informator blifva dem följaktig. Vid deras hemkomst berättade de för mighvilken entnsiastisk beundran den lilla Jenny uppväckt ibland de promenerande; modren, isynnerhet, kunde icke nog utbreda sig öfver sin. dotters triumfer, hvilka hon med moderlig. stolthet visade för oss under de ljufvaste smekningar. Arma mor, denna så lyckliga och glada dag fick en sorglig morgondag! (Foris, följer)