Aftonbladet – 10 februari 1855, sida 3

PASS SVIBTS Vy RIE SM TEA SME ga, att äfven den en gång omsider skalt blifva förbättrad; ty de franska veteranerna ha försäkrat oss att äfven de vid de första fälttågen i Algier icke hade den bästa utrecning; denna hade först genom de aigierska krigen kommit i det exemplariska skick hva-i den nu befinner sig. SRS Rysslands förhållande till Norge. i ha redan vid flera tillfällen fästat uppmärksamheten på de förvecklingar, hvartijl gänsförhållandena mellan Norge och Ryssland redan gifvit anledning eller sora de hota att framkalla. Dessa förhållanden ha på secnaste tiden alltmera ådragit sig uppmärksamhet äfven inom den utländska pressen, och vid sed naste storthinget yttrades skarpa anmärkningar och allvarliga betänkligheter så väl öfver den egenmäktighet Ryssland visat ifråga om ordnandet af gränsförhållandena, som öfver konventionen med Ryssland rörande det ömsesidiga återsändandet af lösdrifvare, tiggare och förbrytare, hvilken konvention vid sitt förnyande 1852 undergått sädana modifikationer, att Ryssland nu kan fordra att hvarje rysk undersåte, som öfverskrider den svenska eller norska gränsen utlevereras och tillbaskickas på den svenska ell r norska statskassans bekostnad; till följd hvaraf också, enligt hvad i storthingets debatt upplystes, en för Norge förödmjukande utleverering flera gånger egt rum och det af personer, som efter alla civiliserade personers begrepp icke rättelige:: kunde anses hvarken för förbrytare, lösdrifvare eller tiggare. Den ryska tolkningen af ordet förbrytare, är nemligen så vidt omfattande att den icke blott inbegriper sädana politiska lagöfverträdare, som enligt civiliserade nationers bruk nu anses böra erhålla en fristad i hvarje annat land än det hvaremot de förbrutit sig, utan hvilken annan oskyldig och oskadlig person som helst; att det är Ryssland som dikterat konventionens innehåll kan man sluta sig till af den olikhet den företer med andra dylika öfverenskommelser som de förenade rikena afslutat, t. ex. med Hamburg, der det bestämmes att en utleverering endast kan ega rum efter öfversändande af formliga domseller anklagelseakter på diplomatisk väg och då alltid på det sättet, att den stat som fordrar utlevereringen biärer alla de dermed förbundna kostnaderna. Sedan uppmärksamheten i anledning af tidsomständigheterna blifvit i Norge alltmera riktad åt detta håll har, under det Ryssland kämpar för sina förstoringsplaner i sider,-den ena skarpa belysningen efter den andra kastats uppå de trakasserier Ryssland framkallat längst uppe i norden, och huru det icke försmått att i fråga om några hundratal fjällappar och några betesmarker i de ödsliga polatrakterna utveckla sin berömda diplomatiska skicklighet, utan tvifvel med blicken fästad på framtida högre syftemål. Morgenbladet för den 30 Jan. innehåller flera nya och märkliga bidrag till upplysning om de finmarkiskryska förhållandena,, utgörande dels privata anteckningar, dels utdrag ur offentliga akter och dels personliga iakttagelser af en man som i längre tid bott i Finmarken och med ängslan, ovilja och harm följt Rysslands väsande inflytande och derföre med sina iakttagelser vill sätta dem, som äro i tillfälle att på närmare håll skärskåda de officiella förhandlingarne, uti stånd att kunna följa på spåren väfnaden af det fina diplomatiska nätet. Dessa anteckningar innefatta tidrymden mellan 1840 och 1847, alltså före de sednaste förvecklingarne. Förf. redogör för de åtgärder ryska regeringen vidtagit och de undantag den gjort uti sitt strängt prohibitiva vygctem, för kustboerna vid Hvita hafvet och Ishafvet, hvilket haft till följd att dessa alltmera utvidgat sina fiskerier och sin handel på Norge, så att de fått den fullständigaste kännedom om hvarje hamn och hvarje skär längs det nordliga Norges kust. Färjemte uppnåddes ett annat syftemål, att nemligen hos en del af norska Finmarkens inbyggare framkalla ryska sympatier, då de sågo sina ryska handelskunder för hvarje år gå framåt i välstånd, men sjelfva måste betala tull på lifvets vigtigaste nödvändighetsartikel, på ett ställe som sjelf icke kunde frambringa någon spanmål, Derjemte hade man ställt det så väl till, att sönerna af de anseddaste köpmanshus i Tromsö och Hammerfest skulle fullända sin bildning vid ett i Archangel stiftadt handelsinstitut. De flesta återkommo intagna för allt hvad ryskt var och uppfyllda af underdåniga begrepp om ryska kejsarens allmakt och Rysslands storhet. . Men under det handelsklassen sålunda började hysa och yttra ryska sympatier, som till och med fästade utländska resandes, till exempel Theodor Migges, uppmärksamhet, blefvo embetsmannaståndet och bandtverksklassen sin regering och sitt storthing så mycket mera trogaa; de firade alltid med stor ifver i Tromsö den 17 Maj, och de högsta administrativa embetsmän kunde på den tiden aldrig upptäcka de flyktingar som efterfrågades från ryska sidan; dessa erhöllo till och med en varning när man såg sig nödsakad att pro forma efterlysa dem. På den tiden hade den uorska regeringen ännu motståndgkraft mot czarens mer och mer besvärliga påtryckning, hvilken moiståndskraft uppenbarade sig i amtmännens oförfärade uppträdande mot den ryska suprematien. Men denna motståndskraft försvagades under de följande åren. De ryska vicekonsulerna i Tromsö och Hams merfest började, ehåru de voro födda norrmän och hade aflagt ed på norska konstitutionen, att på visst sätt uppträda såsom ryska ståthållare och tillåta sig flera åtgärder, som för Norges värdighet voro förnärmande; de inhemtade ur de norska tullböckerna noggrann förteckning öfver den last hvarje ryskt fartyg intog, för att sedermera 1 Ryssland draga till ansvar. den som befanns från norsk hamn ha utfört varor, hvilka icke derefter i Ryssland blifvit förtullade; på de platser der de icke sjelfva kunde vara tillstädes, begagnade de för detta ändamål de norska tulltjenstemännen såsom sina fullmäktige. När 1844 två ryska örlogsskepp gingo af stapeln i Arehanocel. hvarihland linieskennet nInomar