Aftonbladet – 9 februari 1855, sida 2

mig att få tag i ett rim till det fasliga nsmnet Bonnard?, Philip syntes ej taga denna fråga för allvar, utan log endast åt den; abben sökte några sekunder det rebelliska rimmet; sedan reste han sig hastigt upp. För fan! utropade han, hvad min Pegasus är istadig i afion... tyst, jag har det! bravo, förträffligt ... vill du höra det... nå gratulera mig då, Lussan; jag har ett rim! och du, dyrkade nymf, som ingifvit mig det — dig reser jag ett monument i mitt hjerta. Philip kunde ej återhålla en åtbörd af otålighet. Gud! Philip, hvad du är odräglig i qväll, återtog abben, litet stött. Hvarför i dag en min, så sorglig och så dyster? Det sägs att kungen skall vara sjuk; är det kanhända det zom sysselsätter dig? Ja, det påstås till och med att det är fara för lifvet. Det blir kanhända olyckligt för hans hofmän och älskarisnor; — mig är det alldeles likgiltigt. Ja, jag känner din passion för Ludvig den högtälskade; också har jag ämnat be dig att få göra hans grafskrift, en enkel quatrain, och sätta in den i din tidning Sanningens röst.n Just som abben uttalade dessa ord inkommo trenne män i bruna rockar och stora peruker; de kastade en spejande blick på de begge unga karlarne och satte sig vid ett tomt bord i deias grannskap. Abben, som insåg sin oförsigtighet, teg genast och betraktade de nykomne i smyg. Kom låtom oss gå, Chavigny, sade Pbilip sakta; de der karlarne se misstänkta ut; de ha kanhända ! ört ditt yttrande. Och vårt kaffe, vårt ypperliga mockakaffe, islsgat af Suzons eller Suzettes hvita händer! För restenp, tillade han halfhögt, äro de inte