Aftonbladet – 8 februari 1855, sida 3

kelhet till ett slagg hvardaglighet, ett slags påtaglighet, i hvars uppfattning förståndet ta ger mera del än känslan och inbillningen. Konsten älskar bilden, icke saken sjelf. Li kasom han utom sig alltid söker något i fjerran, så vill han inom sig alltid hafva någo ännu inre. Hvad ifrågavarande poem betröffar, så, oaktadt dess mångfaldiga skönheter, torde det måhända grunda sig på en mer teatralisk än sann effekt. Den episka romansens eteriska gränsor liksom söndersprängas af den oväntade explosionen. Aftonens glanspunkter voro Mendelsohns ouvertyr till Midsommarnattsdrömmen sawvat Haydns simfoni Sista Afskedetos I den förra firar romantiken en triumf. Shakespeares odödliga fantasispel upplöser sig i toner, vid hvilkas åhörande man tycker sig omsväfvad af elfvor, lustigt tumlande i gräsets dagg. Sommarnattens magiska skimmer utbreder en dunkel glans öfver föremålen. Det är blot själens öga som ser, och när handen utsträckes för att gripa efter de luftiga varelserna, äro de försvunna. I deras ställe framträda i all sin groteska enfald, de godmodiga skådespelarne: mannen i månen med sin hornlykta, muren, prologen, Pyramus, Thisbe och lejonet med sitt oöfverträffliga muu! muul! Snart försvinna äfven dessa; Oberon och Titania nalkas, i hvarje blomkalk gungar en sylf, och den skämtsamme Puck börjar åter sitt spel. Kärlek och hat, svartsjuka och hämnd förfölja hvarandra, tills alltsammans upplöser sig i lekande harmonier. — Ifrån denna drömverld förflyttas man med ens till fader Haydns spegelklara bilder. Hvem känner ej Haydn, denne lugna, genomskinliga konstnärsnatur, med gudars löje på läpparne? Till och med i sjelfva hans klagan förnimmes någonting förtröstansfullt, som förvandlar sorgen till ett ljuft behag.