Aftonbladet – 8 februari 1855, sida 3

(Insändt.) Alltsedan salig landshöfdiogen friherre Nieroths tid har länsstyrelsen inom Linköpings län utmärkt sig för en särdeles slapphet i polisåtgärder; föreskrifter och päbud utgå ofta med afseende bärpå, men ingen bekymrar sig om handhafvaudet häraf, författningarne qvarstå som toma formaliteter, enfaldiga fast välmenande framställningar uppläsas understundom i kyr korna till allmänt begabbande om hvad menigheterna böra göra eller underläta. Följderna af detta degadministrativa myndigheternas sätt att gå till väga uppenbara sig bäst genom det inom länet allmänt spridda lönbränneriet. Man känner icke att länsstyrelsen i och för hämmandet häraf vidtagit några utomordentliga åtgärder, med undantag af en i kyrkorna uppläst landshöfdingeembetets förmaning till menigheteroa, att de skulle vara så beskedliga att icke lönbränna. Anmäles nägot hos länsstyrelsen om det pågåend. lönbränneriet, mötes man med en verklig eller lätsad okunnighet i detta afseende och afskickas vanligen med den upplysning, att de hos allmänheten kringlöpande berättelserna endast äro ett löst prat och att alla möjliga ätgärder äro vidtagna i och för hämmandet af lagbrottet; hvari dessa bestä, derom lemnas ingen upplysning. Det faktiska är emellertid, att lönbrännerierna i ostört ro få fortgå; allmännast äro de inom Dabls och Göstrings härader. Ett och annat beslag göres visserligen af länsmännen, dock vanligen på angifvelse, så att beslaget icke kan undvikas, eller ock der lönbränneriet oförskämdt bedrifves utmed allmänna farvägarne, då säledes hvar och en gående och kommande kan uppstå som angifvare. Inom Göstrings härads skogsbygd, der lönbränneriet företrädesvis är fredadt af de lokala förhällandena, är intet beslag gjordt. Felet i detta afseende bör mindre sökas hos länsmännen, hvilka befinna sig i en ömtälig ställning; göra de sin tjenst på ett samvetsgrannt sätt få gi TA a RR RR RR OA