Aftonbladet – 8 februari 1855, sida 3

neutralitetens gråaktiga banår på tinnarne af Svenska Tidningens Janus-tempel. Visserligen söker du, käre insändare i A. B., att med storm spränga tempelportarne ; men ack, gångjernens fyratioåriga rost motstår dina djerfva försök. Medan du i ädel ifver för vårt gamla fosterlands ära fejar din hjelm och slipar ditt svärd för att med ett kraftigt hugg slita Finland från jättens sida och återföra det i sin moders armar, arbetar ofvannämnde gamle bekante med händer och fötter att upplösa de elastiska band som förena syskonen å ömse sidor om Kölen. Ät så skilda håll flyga tankens örnar,. Äfven nu har jag ett offer åt förgängligheten att omtala — Lars Kinmansson, den gamle skådespelaren, som i så många år jagat ögonblickets bekymmer från våra hjertan. Utan att hafva tillkört klassen af de stora sillen, hvilka liksom gripa själen i dess eget innersta hem, var dock Kinmansson en konstnär, som i sin ovanliga mångsidighet alltid höjde sig öfver medelmåttan. Hans komik var en inre, som försmådde grimacernas narrdrägt. Det godmodiga var hans element, och i roler af underordnad beskaffenhet visste han alltid sin plats och sökte icke genom förvridna miner och braskande åtbörder draga uppmärksamheten åt sig. Han kände och visste att det första vilkoret för hvarje konstnärsskapelses äkthet är delarnes harmoni med det hela. Nu faller snö, luften är blid och himlen betäckes af en grå molnslöja. Farväl och glöm ej din A. 7 — Rangsjuka. På en grafvård i en-af rikets provinser läses följande inskrift: Här hvilar f. d. torparen, nu varande skattebonden Jan Persons.