Aftonbladet – 8 februari 1855, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Lotsen, Ett minne från år 1719. f a Paul Qvitt. Vid stranden, der Östersjöns salta våg Bespolar de gråa fjäll, För öfver hundrade år sen stod Ett lågt och förfallet tjell. Det stod som en mås på klippans brant Vid stormernes vilda fejd, Och ensamt, liksom en dvergbjörk står Bland snön uti fjällens nejd. Omfluten var klippan der hyddan stod, En mil från det fasta land, Och endast sällan en seglare sågs Besöka dess branta strand. Derinne bodde en gammal man Som sett sina åttio år; Men, kraftfull och hög, ännu han bar Med heder sitt hvita hår. När lugnet låg öfver vidan sjö, Från hyddan med trötta fjät Han styrde till sluttande strand sin gång, Och lade sitt slitna nät. Men sjöng sitt drapa en nordanstorm, Och dånade djupets graf, Jå såg man den gamle sin lätta båt Kringstyra på vredgadt haf. Och trygg han satt vid naturens strid, Ty innan han ut från ön Bland fradgande böljorna gig begaf Han bad till himlen en bön. Den bönen var gammal, och enkla ock Som bedjaren voro dess ord: Jag lemnar mitt öde uti din hand Som styrer bimmel och jord ! Och hvar en seglare vilse gick fbland de villande skär, Och hvar en skeppsbruten brottades, Den gamle var oskadd der. Och mången, för hvilken den hafsfru ren Upplåtit sin kalla famn, Af den gamle räddades ifrån död Och fördes i säker hamn.