Aftonbladet – 8 februari 1855, sida 1

man. låter unga flickor bevista sådana här skådespel; det ger dem afsmaäk för det onda. Min mor,, stammade Therese ängsligt, jag ber er... det är så kallt... jag fryser . Och så är jag rädd, mycketrädd. Sådant litet sjåp ! sade fru de Villeneuve med bitterbet; skulle man inte kunna anse henne känr:ligare och ömsintare än mig? Chevalieren vet nog att jag har godt hjerta; han minns nog att jag dånade i fjol vid min lilla bund Fidelinez nervattacker. Men sådane der stråtröfvare måste väl inte förtjena samma medlidande som en liten st hund; och för ofiigt vill jag ge herr de Villeneuve en riktig beskrifning på dessa skurkars slut, som kostat tullkammarn så mycket. Lika godt min fröken, jeg tvingar er inte stanna der ni är; det är förmodligen roligare att filosofe a med herr Philip de Lussan, Hon vände sig åter till fönstret och betraktade torget bakom gin solfjäder. Den nyss så bullrande mängden var nu orörlig och stum. De bro tslige knäböjde framför scbavotten och äfhörde i denna ställ ning deras biktfäders sista förmaningar. Åskådarne stodo orörliga med sträckta halsar och kläppande hjertan; endast den hemska dödsringningen från tornet Saint Jean atbröt den djupa: tystnaden. Denna tystnad räckte i några minuter; slutigen uppstod ett doft mummel, som hastigt ökades. Der: ha vi nu de begge skurkarne som börja sin hbimlafärd, säde chevalieren och stoppade en pastilj i mun för att dämpa hostan. Jo, ja, svarade fru de Villeneuve med aipprörd röst; .odet var deras tur först... se nuru de rö a på sig... hvilka förförliga ansigten ... s:ore Gudl! Hona, kunde ej återhålla ett utrop af fasa och be äekte ögonen med händerna. Chevalieren, hvars själ redan längesedan blifvit atnött af alla. .de skakningar som spel framkallar, visade ej den ringaste rörelse, utan sade leende: Huru ers nåd, ni också?