Aftonbladet – 8 februari 1855, sida 1

STOCKHOLM, den 8 Febr. Under den löftesrika benämningen af understöds-. och pensionsförening för svenska lärarinnor har i hufvudstaden bildat sig ett sällskap af fruntimmer, hvars program, i ett varmt och vältaligt språk skildrande lärarinnans tunga och ansvarsfulla men illa belönade kall, och hvars stadgar,, redogörande för detaljerna af den menniskoälskande stiftelsen, varit i hufvudstadens, större tidningar offentliggjorda. Det trängande behofvet af hjelp för en af våra mest vanlottade sambhällsklasser, det bevekande i uppmaningen till dessa klassers egna medlemmar, och slutligen den på en gång fullväpnad framstående organisationen med sin sjelfkoustituerade styrelse och sina fullfärdiga bolagsstadgar, som i sina åtta artiklar och sextiotvå paragrafer trotsa sjelfva chefen för civildepartementet att kunna frambringa något mer pompöst och statutmässigt — allt detta gör det till en pligt för pressen att med något allvar granska det omfattande företaget. Vid första ögonkastet på dessa stadgar, framträdande icke såsom ett förslag, hvilket kan tarfva och tillåta någon förbättring, utan såsom en absolut och en gång för alla gällande lag, finner man den förunderligaste motsägelse mellan benämningen och saken. De älskvärda lagstiftarinnorna tala på hvarannan rad om bolag och delegarinnor,, och vi tillstå att vi i alla de åtta artiklarne med deras sextiotvå paragrafer förgäfves letat efter ett enda ord som antydde bolag eller delaktighet i eganderätt; tvärtom är den skarpt och klart uttalade grundtanken i hela stiftelsen den, att de så kallade delegarinnorna, icke skola ega nägon rätt till åtnjutande utaf en viss afkastning af sina insatta medel, utan blifva inskränkta till åtnjutandet af gunst och nåd utaf någon större eller mindre del, eller också af alls intet utom tillfredsställelsen att hafva bidragit till fonder, hvilkas fördelning beror af den s. k. styrelsens absoluta godtycke. Om en prest en dag skulle få det infallet att sammankalla alla tiggare i sin församling och säga till dem: jag har stiftat en understödsfond till edert bästa; J egen att till mig inkomma med allerödmjukaste ansökningar att blifva ledamöter af denna inrättning, till hvilken J skolen betala så och så mycket om året, ifall jag nemligen i nåder bifaller edert intagande i föreningen; sedan J under ett fjerdedels sekel ordentligt inbetalt edra årsafgifter, tillkommer eder rättigheten att årligen tigga af mig, mitt upplystare omdöme naturligtvis förbehållet att efter sig företeende omständigheter gifva eder mer eller mindre, eller också ingenting alls,; — om, säga vi, en själasörjare skulle stifta en dylik välgörenhetsanstalt för sina fattiga, så tvifla vi icke att dessa skulle vara fullt färdiga att göra rättvisa åt hans menniskoälskande nit, men vi betvifla att någon af dem insatte penningar i ett dylikt bolag, hvars medel visserligen skulle komma nödlidande i allmänhet till godo, men hvaraf ingen af de titulära bolagsmännen hade någon visshet att bekomma något för sin egen räkning. Vi befara att de täcka stiftarinnorna af de svenska lärarinnornas understödsoch pensionsförening skulle medlidsamt draga på munnen åt en sådan välgörenhetsanstalt, och likväl hafva de sjelfva gjort en aldeles dylik. De uppmana svenska qvinnor att af sina ringa tillgångar årligen tillskjuta ett bestämdt belopp, mot ingen annan