Aftonbladet – 7 februari 1855, sida 3

nan trosbekännelse. (Insändi.) Zill Redaktionen af Aftonbladet. Det intressanta cirkulärbref med beveklig anhållan till mottagarne, att medelst prenumeration understödja Svenska Tidningen i dess betryckta omständigheter, som i går lästes i Aftonbladet, undertecknadt af landshöfdingen och kammarherren grefve Hamilton, hr erkebiskopen Holmström, borgmästaren Lagergren, presidenten von Hartmansdorff, förste hofmarskalken och landshöfdinogen grefve Liljenerantz samt kammarherren Nils Tersmeden, ger anledning till åtskilliga reflexioner i förbigående, hvaribland de följände underställas redaktionens bepröfvande, om de mä förtjena ett rum i Aftonbladet. I sig sjelf kan det visst icke innefatta någocting anmärkningsvärdt, att ledarne af ett politiskt parii söka utbreda sina åsigter så mycket som möjligt och derföre värfva anhängare för den organ som de begagna. Att de i sådant hänseende till och med uppmuntra till annonserande, för att förstärka sin tidnings materiella beständ, ja äfven att en eller annan af dem går upp till brukspatroner och possessionater som hitkomma frän landsorten, och öfvertalar dem att punga ut med subskriptioner på större summor af 50 å 109 rdr bko för samma ändamål, utan att afskräckas af det afslag som möter hos en eller annan; till allt detta hafva de en fullkomlig rättighet, och hvad grannlagenheten beträffar, så blir det deras ensak att tillse huru mycket den tål vid. Men det finnes andra omständigheter som gifva åt detta cirkulär ett intresse, som ej bör gå förloradt för allmänhetens eftertanka. Häribland framstär isynnerhet, att det är talmännen för trenne riksständ vid den förflutna riksdagen, hvilka genom detta framträdande formligen uppträdt säsom politiska partichefer och i detta hänseende ställt sig på samma linea med det gamla reaktionära partiets hufvudchef, hr von Hartmanrsdorff. Oaktadt man redan förut till fullo visste om hvar och en af desse talmän, att de tillhört nyssnämnde parti och varit bland dess verksammaste ledamöter, sä bör det dock för den stora allmänheten, som har svårt att i vissa fall få ögonen öppna, vara kärt att finna en bekräftelse härpå af desse herrar sjelfve, hvilket har den fördelen! att saken icke längre kan dragasi tvifvelsmål eller blifva föremål för nägra undflykter. Den andra intressanta och icke mindre betydelsefulla omständigheten är, att talmannen för det fjerde riksståndet Strindlund, osktadt han sedan lång tid tillbaka varit väl bekant såsom den förnämsta organen inom sitt stånd för hofpartiet och emot reformerna, likväl icke ansett sig böra deltaga i cirkulärets undertecknande. Utan att väga alltför mycket lärer det väl kunna tagas för temligen afgjordt, att han i allt fall varit tillfrägad om saken, ochi sjelfva verket gerna skulle hafva tjenat sina herrar kolleger, de öfriga talmännen, med att också ditsätta sitt namn, om has icke ansett sig derigenom äfventyra något af sitt anseende hemma i orten. Talmannen Strindlunds uteblifvande ställer derföre de trenne öfrige talmännens åtgörande i en så mycket bjertare kolorit och visar, huru pass populär han anser den sak, för hvilken man nu gätt med häfven. I afseende på sjelfva innebället af cirkuläret är det egentligen en ponkt som ådrager sig uppmärksamheten, då brefvets undertecknare angifva såsom ett hufsudändamöäl för Svenska Tidningens understödjande, stt motverka samhällsupplösande läror. Då man nu vet, att Svenska Tidningen ganska sällan uppträdt emot den såkallade skandalpressen, men deremot kan sägas nästan helt och hället existera blott för att motarbeta Aftonbladets infiytelse, hvarpå bevisen kunna läsas i tidningens numror nästan hvarje dag, så är det tydligt, att det egentligen är Aftonbladets politi ska riktning och bemödanden, som meranärmde herrar anse vara samhällsupplösande. Att söka om möjligt erhälla en konstitutionel anda och ministeriel ansvarighet i styrelsen, att verka för en successiv uibildning till samvetsfribet, näringsfribet, kommunalinrättningar och offenthgbet i statslifvet, att motarbeta godtycke, absolutism och nationens stelnande i embetsmannavälde, detta är hvad de gode herrar talmännen anse för samhällsupplösande, och då de genom sitt cirkulärbref framstätt såsom Svenska Tidningens patroner, hvilken på samma gäng är regeringens och hofvets halfofficiella organ, så hafva de derigenom tillika inför allmänheten fastställt samma tidnings politiska ståndpunkt och sträfvande på eut sätt, som måste vara lärorikt och afgörande för hvar och en, hvilken ännu möjligen kunde bysa nägot tvifvelsmäl derom. Detta är en erfarenhet, som framförallt ger det märkligs cirkuläret sitt värde säsom ett historiskt dokument, och som är värdt att ihågkommas.