Aftonbladet – 7 februari 1855, sida 3

ska. Dessa anledningar till öfvergäng förefinnes ej i värt land, der oviljan mot päfvedömet öfvergått nära nog till nationalhat.. I närvarande tid är faran frän det hället så mycket mindre, som den andliga rörelse, hvilken så märkligt pågår i vårt land, just härflyter från närmare bekantskap med Luthers skrifter och Luthers ande, säledes är mera lefvande ibland oss än kanske nägonsin. Man säger att vårt folk ännu ej är moget för religionsfrihet emedan det ännu ej skall ega nog andlig upplysning. Dä har i sanning vår statskyrka illa uppfyllt sitt uppfostringsvärf, om vårt folk skulle vara det enda protestantiska, som ej är moget för religionsfrihet. Och är det väl sannolikt att det under religionstvånget skall blifva mognare än det är? Om man svårligen kan pästä att gudaktigheten tilltagit under det halft andra sekel som förflutit sedan vär kyrkoförfattning kom till stadga, så lär väl denna ej hädanefter bättre förmå lyfta värt folk i andligt afseende. Skulle ock nägon främmande kyrka vinna insteg ibland oss, vore dermed då mycket -förloradt? För en stats san a lif är ju hufvudsaken, att der finnas rätt mänga allvarliga och varma kristna, skulle de ock vara af skiljaktiga åsigter angående författningen eller mindre väsentliga delar af läran; men för uppkomsten och utbildandet af ett varmt kristligt lif kan striden mellan olika religionsbekännelser ej vara annat än fördelaktig, emedan den, dä all mensklig auktoritet svigtar, tvingar menniskan att gå till Guds ord, källan för all sanning, och till honom, som allena är vägen, sanningen och lifvet. Kortligen, -jag anser att religionstvångets fördelar ligga på ytan, under det att dess skadliga inverkan går på djupet och tvärtom att religionsfrihetens olägenheter (ty sådana finnas visserligen) ligga på ytan men dess fördelar på djupet, och yrkar derföre på återremiss af lagutskottets betänkande med upphäfvande af de nu stagade straff för öfvergång till annan trosbekännelse. gr a