Aftonbladet – 7 februari 1855, sida 2

bänken satt Lubin Pernet med bart hufvud och händerna bundna bakom ryggen, bredvid kartusianermunken, hans biktfar, som emellanåt lemnade honom ett krucifix att kyssa. På andra bänken suto de begge andre dömde, bofvar med simpla anletsdrag. En kapusinermunk i långt skägg syntes använda hela sin vältalighet för att uppmjuka deras förhärdade hjertan. Allmänna uppmärksamheten syntes likväl koncentrerad på Lubin Pernet, den afskydde anföraren för tjufvarne från Montgouris. Denne för några månader sedan så kraftfulle man, om hvilkens styrka man berättade fabelaktiga historier, framställde numera blott ett tort, gult, skrynkligt och förfärligt. skelett; det var en följd af den föregångna såkallade beredande torturen och det långa vistandet i de pestartade fängelsehålorna. Denna förtärda kropp inneslöt dock en kraftfull själ; den dömdes ljusbruna ögon lyste ännu af en dyster e!d, och då ett ur massan framkastadt ord eiler förolämpning direkt riktades mot honom slugade hans blick riktiga blixtar af hat och hot. Emellan kärror och de ridande gensdarmerna ådrogo sig tvenne till fots gående personer snart den allmänna uppmärksamheten. Det var en gumrmråa och en yngling. Den gamla qvinnan var insvept i en svart kappa; på hufvudet bar hon en smutsig mössa, hon syntes med möda orka följa det dock så sakta framåtskridande tåget, utan stödde sig trött på gossens axel; denne var ungefär 15 år gammal och, ehuru liten till växten, ganska groflemmad, han var klädd ien gammal svart klädeskrage, hvilken förut troligtvis sutit på en sorgkappa. Han hadeingenting på hufvudet, utan hans borstlika tjocka röda här föll ilånga testar ned öfver hans ansigte hvilket de nästan helt och hållet dolde. Dessa begge vederstyggliga personer, som uppträdde under myndigheternas beskydd, ingåfvo mängden den tanken att rättvisan hanhända velat göra parisarne en angenäm öfverraskning, och att de i stället för tre afrättningar skulle få fröjda sig åt fem. (Forts.)