Aftonbladet – 7 februari 1855, sida 2

Kungen,, utropade Philip och höjde stolt sitt vackra hufvud samt öfverfor med blicken fru de Villeneuve och chevalieren, Huru kan kungens namn inblandas i mina angelägenheter 2 Huru, ni vet inte? Det anseende er far åtnjuter . . . åh ni vet nog att er herr far har kungens löfte att erhålla nästa lediga plats inom parlamentet för er., Terr de Lussan eger rättighet att för sig sjelf anhålla om kungliga nådebevis,, svarade Philip stolt och allvarligt, men hvad mig angår skall jag aldrig emottaga dem., Och hvarför icke? Emedan jag föraktar dem. Chevalieren reste sig häftigt och började mäta golfvet med stora steg. Alltid detta oförnuftiga, oförklarliga hat, mumlade han, tro sedan på bläckkluddares Då han märkte att de andra betraktade honom och sökte förstå hans ord, återtog han sin plats vid fönstret. Ni skall veta ers nåd, sade han leende, att Philip ibland lyssnar till alla de nedriga osanringar som utspridas mot hofvet och Ludvig den högtälskade... Sådant der är barnsligheter som snart försvinna. Också gillar inte heller vår filosof att sysslor säljas; han menar att de endast tillkomma förtjensten och icke rikedomen... hvad säger ni om den token?... ja, ja, sköna dam, vi lefva i en underlig td då en adelsman täckes uttrycka dylika åsigter!... nå nå, det går väl öfver; en annan gång, då jag återkommer till detta ämne med min herr son, hoppas jag finna honom mera förnuftig; eller huru Philip? Denne bugade sig kallt men aktningsfullt. Ack mina damer,, fortfor chevalieren och utsträckte sin hand mot Gråvetorget, här hafva vi nu Lubin Pernet som kommer för att spela sitt sista parti; vi kunna icke göra mera än egna Philips beskyddare vår hela uppmärksamhet. En ofantlig rörelse spordes verkligen nu