Aftonbladet – 6 februari 1855, sida 1

mV um NN a inträngt i deras hemvist vid Tombe-Issoire, hade ändå aldrig kunnat öfverraska Lubin der. Också polisagenterne affekterade på den tiden djupa insigter i mytologi och litteratur, hvarföre de i sina rapporter till ministern menade att den bofven förmodligen egde Gyges namn kunniga ring, hvilken lärer kunnat göra osynlig. Myndigheterna tröttnade snart och beslöto, oaktadt de af folket upprepade klagomålen, att ej längre fortsätta de fåfänga efterspeningarne, och som polisen hvarken kunnat upptäcka bandet eller förmått hindra deras röfverier, nekåde den, enligt den tidens sed, fullkomligt för hela sakens tillvaro. Sskerra togo således en ganska god vändning för tjufvarne från Montsouris; men till all olycka upphäfde sig dock snart en ny röst emot dem, mäktigare och mera hörd än förstadens fredliga invånares. Vi hafva redan sagt attillgerningsmännen utöfvade lurendrejeriyrket i stort. Och som ej Paris då ännu var omgitvet af murar, mötte deras företag föga hinder. De gingo gå långt att staten snart märkte en enorm balans i sina inkomster. Kronoförpaktarne sågo sig tvugna att vända sig till generalförpaktarne, hvilka i sin ordning adresserade sig till generalkontrollören för tullverket som då sjelf skref några ord till herr ce Nartine om saken. Polisen sattes ånyo på fötter. För att sporra deras ifver utofvade generalförpaktarne en belöning på 200 louisdorer åt den som kunde gtipa eller uppgifva ett sätt att ändtligen upptäcka Lubin Pernet, den djerfve anföraren för bandet. Det som kärleken till rätivigan j kunnat vträtta-gjorde nu vinningslystväden. Kommisarier och bögre polistjengtemän, alla började att med den största ifver göra sina försök; man passade på dem, snaror utlades och förrädare köptes hvilka sålde hemligheten hvarest de möjligtvis kunde