Aftonbladet – 5 februari 1855, sida 2

Till kammaroch räkenskapsverken af 10: P. V. Ljungström, C. G. A. Quarforth, Holm., E. E. Stälhös, F. V. Kalen, Ostrog., P. J. Jakobson, Smol., J. ZE. Rådberg, Vermt, P. A. Ekevall, Suderm., H. J. Kramer, VD., C. J. A. Röing, Gotheb., F. J. Öqvist, Norrl. Till rättegångsverken 2:ne: P. U. Arnander Suderm., ÅA. Schröder, Verml. Till kongl. kansliet af 3:ne: C. ÅA. R. Schön, F. M. G. Lindeqvist, Holm., O. G. Wahlberg, Smol. — Bildningscirkelns sammankomst i går afton var talrikt besökt. Mag. Sohlman lemnade i ett längre föredrag en historik öfver postväsendets utveckling från äldre till sednaste tider och redogjorde iör betydelsen af den reform häruti som af sednaste riksdag blifvit beslutad. Pastorsadjunkten Borin höll derefter ett föredrag om instinkten hos bin, myror och termiter,, och löjtnant Björkman fortsatte sin vid föregående sammankomst började framställning om tempeloch kyrkobyggnader i äldre och nyare tider,. Dessutom deklamerades några humoristiska verser om nord och söder, hvarjemte mellan föredragen utfördes en duett ur Normap samt flera chörsånger. — — Konstföreningen hade sistlidne lördagsafton sin årssammankomst. Styrelsen afgaf berättelse om föreningens ställning och verksamhet under det förflutna året. Efter styrelsens förslag beslöts, att för ett värdigt fyllande af konstföreningens behof af konstarbeten beställningar skulle ske, äfven hos norska artister. De ledamöter af styrelsen, som nu voro i ordning att afträda, nemligen professorerna Fahlerantz, Scholander och Stäck, blefvo återvalda. Likaså återvaldes styrelsens suppleanter. Till revisorer utsågos: konsul Arvedson, notarien A. F. Bergström och grossh. J. Jacobsson. Till ledamöter i inköpsnämnden valdes: brukspatron Wallis, kapten Dardel, major Wetterling, grossh. Jederholm, landskapsmålaren Palm, kammarrådet Kinmansson, kamreraren Grubb, intendenten Nyström, öfverintendenten Anckarsvärd, löjtnant Troili, presidenten Skogman, protokollssekreteraren Sehman, expeditionssekreteraren Netzel, generalkonsul Michaelson. Expositionen för aftonen företedde trenne nyligen från Disseldorf hemkomna taflor af Larsson. De vittna icke särdeles fördelaktigt om den utveckling hr Larssons konstnärskap på sednaste tiden tagit. Man ser lätt, att huru förträfflig Diisseldorferskolan är i många hänseenden, den dock icke i längden kan bli fördelaktig för en sådan konstnärsindividualitet som Larssons. Han har liflig och djerf fantasi, mycket sinne för pittoresk effekt i kolorit och belysning, men han saknar den konstnärliga moderation, den ädla smak och det sunda omdöme, som för den stora, sanna effekten kan uppofira en och annan småeftekt, och hvarförutan man väl kan åstadkomma en hop saker, hvilka man måste tillerkönna stor talent och bravur, men gom dock icke lemna det rena konstintresset någon njutning. För att skyla bristen på poesi och känsla i behandlingen, griper man under sådana förhållanden gerna till halsbrytande motiver eller förlorar sig i ett töcknigt rike af poetiska fiktioner, ur hvilka, såsom t. ex. i hr Larssons nu exponerade nattstycke med ljustring och månsken, man icke kan erhålla intrycket af någonting sannt, helt, sammanhängande. Denna tafla utgöres i sjeliva verket af tvenne, ett månskensoch ett eldskensstycke, som för bättre effekts skull blifvit sammanförda, utan att dock kunna bilda en helhet. I en annan af dessa taflor, framställande storm och skeppsbrott vid en klippig kust, har hr Larsson lemnat det Melbyeska maner som han hittills följt och inom hvilket han ådagalagt mycken raskhet och talent, och sträfvat att vara sig sjelf. Så lofvärdt ett dylikt sträfvande är, kunde man dock önska att resultatet utfallit mera till konstens fromma. Man saknar här förmåga att genom en verklig enhet i uppfattningen återge hafvets rörelse och framställa allt gåsom produkt af ett ögonblick. Man återfinner konstnärens lust att ställa allt på spetsen, att puffa för hvarje effektparti, i den omständigheten att solbelysningen uteslutande faller på fartyget, som håller på att krossas mot klippan. Vågornas hvita skum har herr Larsson förut målat långt bättre; den stora störtvåg som vräker öfver det förolyckande fartyget saknar uttryck af det våta och flytande elementet och stöter för mycket på bomull. Det tredje stycket, ett norskt kustlandskap, är liksom det förstnämnda ingen rätt sammanhängande tafla; den lider af fel i terrängens perspektiviska konstruktion, :och strandpartiet till venster skulle med sina vackra bergsluttningar kunna bli ett ganska godt stycke för sig sjelf, ehuru äfven i afseende på figurerna här perspektiviska oriktigheter förmärkas. Molnen äro, såsom på flera af våra yngre Disseldorfares landskapsstycken, tunga och suddiga och stå icke i någon harmoni med fjordens klara vattenspegel. — Föröfrigt företedde expositionen för aftonen en kopia af Blackstadius efter Tizians berömda tafla i Borghesiska galleriet i Rom, Gracerna som beväpna Amor,, målad något hårdt men med mera friskhet och sanning i karnationen än man är van att finna hos herr Blackstadius. Dessutom voro exponerade åtskilliga äldre målningar af utlänska mästare, tillhörande fru Sterkys sterbhus. — Till den andra i Dalarne tillämnade och af staten understödda jernvägsbyggnaden, nem