Aftonbladet – 5 februari 1855, sida 2

ten, en sällsam oförklarlig rädsla bemäktigade sig henne, och ångestfull sväfvade henneg blick bort till Orlow. Han satt nära henne, men fäste ej en enda gång sin blick på henne tillbaka, och på hans läppar syntes ett vildt hånfullt leende. Prinsessa man väntar. Tag plats i länstolen, påskyndade madame Dyk. Det förekom Natalia som äfven hon ej mer talade i samma ton som förut, — allt var förändradt, allt — rysande steg hon upp i den svigtande länstolen — men hon besteg den likväl. Den his sades upp på däck. Men hastigt hördes midt igenom fröjderop och kanondunder ett jämmerrop så högt, så genomträngande, att det öfverröstade allt det buller som skakade luften. Hvad är det? Hvad betyder detta stoj på amiralskeppets däck ? Huru, det tyckes som om man burit hand på prinsessan, så snart hennes fot beträdt skeppet? Synes det icke som om men anföll henne och hon sökte värja sig; och hör nu åter detta förfärliga jämmerskri, detta gec nomträngande rop. Stumma och rysande stodo åskådarne på stran !en och stirrade bort öfver till skeppet. Äfven kanonerna hade tystnat. Allt var stilla. Än en gång hörde man ett högt rop som skärande genomfor luften. Det var ropet: Alexis! Orlow bäfvade tillsammans och befallde biten återvända till stranden. På amiralskeppet var allting stilla, och pringessan försvunnen ifrån däcket. Folket på stranden trodde sig hafva sett, att man fingslade hennes armar med kedjor och sedan släpade bort henne. Men hvarthän? — Allt var stilla. Båtarne återvände, och grefve Orlow räckte den sköna madame Dyk handen, för att vara henne behjelplig vid urstigandet.