Aftonbladet – 5 februari 1855, sida 2

CJ vw 0 Barnums sjelfbiografi. Hvem är, som ej till namnet känner Barnum, samtidens störste puffmakare, som från en obetydlig början stigit upp till välmåga och rykte endast i och genom sin oerhörda talang att kunna på ett lika fint som storartadt sätt vända sig till godo sina landsmäns okufliga böjelse för det effektfulla ech excentriska? Tidningarne hafva nyligen meddelat, huru förläggarne i Nordamerika riktigt täflat om att blifva egare till det arbete, hvari denne samme mr Barnum gifvit, om ej en skön själs bekännelser,, dock några icke mindre pikanta skildringar från ett lif, som i så hög grad är egnadt att visa, huru menniskan i många fall är sin egen lyckas smed. Det torde således intressera en och annan af våra läsare att erfara litet mera om innehållet af denna sjelfbiografi, som i sanning kan sägas vara kronan på Barnums puffar. — Vi låna derföre ur engelska tidningen the Athenzeum följande utdrag. Barnums autobiografi sakner visserligen i afseende på stilens beskaffenhet den prydlighet och det mästerskap som skola tillförsäkra det besynnerliga arbetet något blifvande rum i litteraturens historia, icke ens bland de egensinnade Yankees. Men der saknas icke derföre ett omvexlande innehåll, egendomliga enskildheter och rikedom på psykologiska kuriosa, som nog skulle kunna fängsla intresset, äfven om författaren ej vore Barnum och talade om sig sjelf. Alexandre Dumog skulle säkert hafva tänjt ut materialet till minst tjugo volumer; men mr Barnum har försmått all förgyllning af sig sjelf, afsagt sig biträde af hvem som än skulle kunna af hans lifsskildringar gra något mera än han sjelf. Han erkänner sig visserligen vara en humbug, men han gör anspråk på att vara en humbug med heder, en kristen humbug. Jag hade alltid, säger han med sentimental salvelse, och hoppas alltid att få hafva vissa stunder se SXXOSÅO VV