Aftonbladet – 3 februari 1855, sida 3

JAMSIRISAA MARVIMIAD, UAdlvG UGLVTU I ViLlLIDAL Hal seende för hvarandra främmande stater funnit sin fördel vid att förena sig om gemensamma handelsagenter, och att ur en gemensam fond bestrida de för ofvannämnde ändamål nödiga utgifter. Det var derföre ganska natorligt, att sedan Norge — ett land, som dessutom aldrig egt något sjelfständigt konsulatväsende — blifvit förenadt med Sverge, skulle dessa båda riken äfven i kommersielt hänseende bilda en enhet eller ett helt i förhållande till. utlandet; och som Sverge af ålder egt en fond, särskildt bildad för bestrilandet af de i dessa angelägenheter förekommande omkostnader, hvaremot Norge icke aaft någon motsvarande, var det icke mindre saturligt att norrmännen måste hit insända sina bidrag till de för vården af de båda nationernas gemensamma handelsintressen nödige utgifter. Långt ifrån att vara en följd af något amalgamationsbegär, härledde sig denna förening af de båda rikenas konsulatväsende och nyssnämnde kostnadsbidrag således endast från den politiska unionen och öfrige förhanI denvarande förhållanden, och den måste naturligtvis blifva till fördel lika mycket för IT Norge som för Sverge. Att den blef det I vida mera för det förra landet skola vi snart visas Å Det är bekant att riksakten, som är särdeles -Omständlig i en mängd oväsentliga detalTjer, deremot helt och hållet förbigår sättet för de förenade rikenas deltagande i gemensammå åligganden. Detta har således blifvit öfszerlemnadt åt regeringsmaktens förfoganden, 1. v. s åt de båda statsmakterna i hvartdera iket; men som de svenska i allmä. het föga vårdat sig om våra unionella förhållanden, Joch norrmännen, så länge man icke emot lem framställde några anspråk, naturligtvis icke voro intresserade af en ordentlig reglesing deraf, har någon bestämd. regel för de båda rikenas deltagande i gemensamma utsifter icke blifvit fastställd, och det i allmänhet varit öfverlåtet åt norrmännen att gifva hvad de funno för godt, hvarefter svenskarne J fått bestrida broderparten af hvad som erfordrats. Så fortforo, till exempel — för att nu blott sysselsätta oss med handelsförhållandena — svenskarne ännu i tjugo år efter föreningen att i främmande hamnar erlägga mer än tre gånger högre konsulatafgifter än norrmännen, så att medan de sednare erlade blott Y,,dels norsk specie för hvarje kommers-läst af fartygets drägtighet, betalade svenskt fartyg i London för 75 svåra lästers drägtighet 3 sterling, och för hvarje 25:te läst deröfver 3, Z sterl., i Lissabon och S:t Ybes: från 1 till pesos duros, om fartyget blott innehöll 75 läster eller derunder, men, om det öfversteg ilenna drägtighet, 3 pesos duros för hvarje (genom kommerskollegii kungörelse den 21 Aug. s.å.) blef lästetalsafgiften för svenska cie, piaster eller deremot svarande belopp i det lands mynt, hvarest farty. et hamnat, hvarstörre handelsplatser, på hvilka de nuvarande och som detta ännu, i anseende till skillnaden mellan norsk och svensk läst, var betydligt mera än hvad norrmännen erlade, blef konsulatafgiften för den svenska skeppsfarten omsider, uti den nya konsulsstadgan af den 24 Okt. 1851, reducerad till VY, rdr Hamb. bko för hvarje svår läst, hvilken nedsättning likväl först skulle träda i verkställighet i mån af de före den 23 Maj 1850 utnämnde konsulers afgång. Äfven dennä sednaste reduktion har likväl icke varit tillräcklig att sätta de svenska :skeppsumgälderna i fuil jerlikhe! med de norska. Ty då-en norsk kommers läst är en femtedel större än en bvensk s. k? svår läst, borde naturligtvis, öm jemlikhet skall ega rum, afgiften derför äfven vara en femtedel högre än den för svensk läst, d. v. 3. att om dei gamla norska afgälden,sdels specie tages ti!l rättesnöre och viån aga en rdr Hamb. bko lika med en norsk species, hvilket den 1-det närmaste är, bordesvenska fartyg erlägga blott Y,s-dels, i stället för 1,4 sdr Hamb. bko för hvarje svår läst. (Vi hafva -härvid betraktat en norsk species och en Hamburger-riksdaler såsora af KA Halt, ehuru den sednare egentligen är 2,41 ass bättre; — en skillnad, som naturligtvis utfaller till förmån för vår sats; men likväl är för obetydlig att här tagas i betraktande.) Detta tyg af. t. ex. 300 gör det en icke obetydlig skillnad, och det kan derigenom stundom inträffa att ett norskt fartyg, som drager större betala mindre i konsulat-umgälder än ett svenskt, som har mindre lästetal och frakt. Följderna blifva: mera synbara om män tager förhållandena i stort. Om ti ex. tillettland, såsom England, ankomma på ett år 2,133 svenska och norska fartyg af 194,022 läster — såsom förhållandet. var. år 1852 — och man antager att eit nominelt lika lästetal å dessa fartyg tillhörer hvartdera af de förenade rikena, så komma de svenska. fartygen af 97,01 lästers drägtighet att betala 16,168 rdr 24 sk., medan de norska, som efter svensk mätning. draga 116,41! läster, blott erlägga 16,694 rdr 28 sk. d. v. s. 2,707 rdr 40 sk., allt, svenskt bankomynt, mindre än som de proportionaliter borde utgöra. Men med denna fördel framför svenskarne äro nörrmännenicke åtnöjde, Ufider det att de förre, utan att klaga, betala högre afgifter till de gemensamma konsulerna än norrmän: nen, har det nyss afslutade storthinget funnit konsulat-umgälderna af norska fartyg vara för dryga och derförey utan att vårda sig om nå: gon öfverenskommelse i detta afseende med brödrafolket, fastställt att nämnde afgifter skola nedsättas: tll hälften af hvad de för närvarande äro. Förmodligen har man beräknat att handelsoch sjöfartsfonden, som hufvudsakligen underhålles af svenskarne, skall er sätta den brist i konsulernas aflöning, som genom denna åtgärd måste uppkomma; men äfven antaget att ett sådant steg kan gåan,, Ya proc. af frakten, i Cadiz och Alicante 12J) pfverskjutande läst o. s. v. — Först år 1833 vartyg nedsatt till 1; rdr Hamb. bko, spel! vid likväl undantag gjordes för en rängd sonsulerne skulle, så länge de: innehade tjenen, bibehållas vid sina äldre löneförmåner; ! gör icke mycket för en läst, men för ett farlast-och således äfven gör-större vinst, får