Aftonbladet – 2 februari 1855, sida 2

onämnbar förtjusning öfverföll henne hastigt. Hon hade velat fly, men kände sig liksom fastbunden, hon hade velat dölja sig för honom, och likväl kände hon sig färdig att med sitt lif köpa lyckan af hans anblick. Det var en underlig blandning af sällhet och fasa, lycka och förtviflan. Hon höjde armarne mot himlen och försökte att bedja, men det fattades henne tankar, ord, ja, till och med tårar. Ett sakta buller kom henne att bäfva, och förskräckt flög hennes blick fram genom raden af rum. Der längst bort såg hon något fremmande, sällsamt närma sig. Det var en obekant, aldrig sedd gestalt, hög och ståtlig och höljd i en rik, skimrande klädnad; det var ett obekant ansigte, af en stolt men tilllika ädel skönhet. Det är han,, hviskade hon nästan andlös. Ja, det är han, Det är en man, en hjelte. O min Gud, jag skall dö under hans blickar., Allt närmare kom han och med hvarje steg kände sig hennes hjerta alltmer sammandragas af ångest och sällhet. Nu stannade han på tröskeln till budoiren och betraktade henne. Och hon? Hon knäböjde till hälften på divanen, orörlig, blek som en marmorbild, men med detta himmelska leende som vi beundra hos antikens stoder. Rörande var hon att skåda, så späd, så hvit som en lilja, så ödmjuk och undergifven, så bönfallande om skydd och kärlek. Men grefve Orlow kände hvarken medlidande eller förbarmande, han såg blott att hon var skön som en engel, en underbar qvinna, som han ville ega. Stolt som en konung och dock tillika vördnadsfull närmade han sig och föll på knä för den unga flickan. Prinsessa Natalia,, hviskade han sakta, vredgas ni på eder slaf, att han kommer utan att veta om han är eder välkommen ? Hon andades åter. Det var henne väl att