Aftonbladet – 2 februari 1855, sida 2

hon hörde hans röst; hon kände sig derigenom lättad, befriad. Han var således ingen trollkarl, ingen dämon, han var en menniska, som med menskliga ord talat till henne. Detta ingaf henne åter mod och medvetande af sitt eget värde. Hon blygdes för sin rädsla, sitt barnsliga uppförande, men hade likväl ingenting att svara honom. Med ett oändligt behag räckte hon honom sin hand, i det hon med hufvudets stumma bugning helsade honon välkommen. Orlow tog hennes hand och tryckte den tili sina läppar; men nästan förskräckt drog hon den hastigt tillbaka. Ni vredgas alltså på mig? frågade han sorgligt. Nej, sade hon lifligt, jag vredgas icke på er; men jag är rädd för er. Ni är en så stor hjelte och ert svärd bar gifvit döden åt så många tappre. Jag såg på ert svärd och då förskräcktes jag.o Grefve Orlow betraktade henne frågande och förvånad. Hvarföre säger hon så? tänkte han. Hade hon någon misstanka eller var det blott en aning, en oförklarlig instinkt, som kom henne att bäfva för hans svärd? Nej, hon anar ingenting, sade Orlow för sig sjelf, då han skådade i det rena, oskyldiga barnaansigtet, som med fromt förtroende vände sig till honom. Han lösgjorde den al briljanter gnistrande sördel, hvari hans svärd hängde, och lade båda ödmjukt för Natalias fötter. Prinsessa, sade han, kejsarinnan har sjelf omgjordat mig med detta svärd, och jag svor utt det blott med mitt lif skulle komma ifrån nin sida. Ni är mig dyrare än mitt lif och nin ära, jag bryter alltså min heliga ed. Tag nitt svärd, jag är nu obeväpnad och ni skall cke mer hafva att frukta för mig.n