Aftonbladet – 2 februari 1855, sida 1

TRETTIONDEFEMTE KAPITLET. HAN! Nu är det tid, sade Josef Ribas, då. han en dag, kommande från Natalia, steg. in i grefve Orlows boudoir; nu, ers excellens, är rätta ögonblicket inne. Ni måste nu visa er, eller förtäres det unga nyfikna barnet. af den längtan som bemäktigat sig henne, Hon tänker på ingenting annat än er, drömmer med vakna ögon om er, och då hon tror. sig. allena, talar hon till er med kysk ömhet. och. lågande hängifvenhet. Jag säger er, excellens, att ni är afundsvärd. Hon är det oskyldiga ste barn, och den mest kärleksglödande flickas Och hon anar dock icke att hon redan gvärmiskt älskar er! Jag skall lära henne begripa. det,; sade: Orlow, skrattande. Det är min pligt. att upplysa den lilla okunniga om hennes egna: känslor... Och jag tror mig förstå den saken. Drag framför allt försorg om, ers excellens,, sade Ribas, att motsvara det ideal hon bär i sitt hjerta. Hon väntar ingenting, mins dre, än att få se en solgud, hvars strålande skönhet skall tillintetgöra henne, liksom Jupiter med Semele! Nå, deri hoppas jag hon icke skall ha bedragit sig, utropade Örlow, med välbehag seende sig i spegeln. Om:. jag. än icke är Jupiter, så kallar man mig likvöl Hercules, och han var, som du vet, en son af Jupiter, och utan tyifvel bans skönaste son.n Men var nu icke helt och hållet Ferculesn; sade Ribas, laga att hon kommer att darra för er bjeltehöghet, och tillika fattar. förtroc ende till er skygga, blyga kärlek ; då är hon er. Men försigtig måste vi: vara, och ganska fint utspänna ert nät, att ej ett ord eller en blick sårar den ömtåliga sensitivan, ty då undflyr hon er, rädd som en gazell.