Aftonbladet – 1 februari 1855, sida 3

man fortfor med kapitalisering, hvilket dessutom skulle göra förvaltningen betydligt svårare och päkalla I större arbetskrafter och omkostningar. Å Förvaltningen är i n rvarande fall och på det sätt vi vilja bestrida den — såsom här blifvit förklaradt — så enkel och så lätt, att den utan svårighet af oss kan handhafvas. U:om den fond som uppkommer genom lärarinnor: nas ärliga afgifter eger föreningen en annan, stiftad gen m en bottenpenning af 1500 rdr rgs, gifna af en medlem i föreningen till minne af en god lärarinna, för att dermed begynna en fond till framdeles up byggande eller inköpande af ett hus (med trädgård) till frisad för de mest förtjenta och mest behöfvande af föreningens medlemmar, och der dessa äldsta — som föreningens öfriga medlemmar skola ha litt att utvälja — kunra rjota en sorgfri och i möjligaste måtto behaglig lefnadsafton. Till denna fond — som vi kalla gåfvofonden eller ock asylfonden — har ett fruntimmer utom föreningen svänkt 50 rdr rgs, och flere personer opäkalladt gifvit löften om gäfvor. Fondens medel, som i första rummet skola, så vida gifvare ej annorlunda bestämmer, användas till fristadens anskaffande och underhällande, komma til!s vidare att kapitaliseras, och endast det möjliga öfverskottet framdeltes utdelas till pensioner. Vi bygga längt in i framtiden torde man tycka; vi medgifva det, men anse oss likväl icke bygga lufts!ott. En anstalt, sådan som vi här tala om, ha vi sett utförd i ett land, granne med vårt. Vi sågo der asylet för äldriga lärarinnor upprest af deras vänner och beskyddare, och, när det blifvit upprest, inredt och prydt genom gåfvor af mästare nästan af alla yrken. Mattfabrikanten skänkte mattor, snickaren vackra mjbler, porslinsoch glasfabrikanten sitt prydliga gods, o. s. v., alla buro de sin andel till de gamla lärarinnornas sista fristad. Och så blef detta ett hem icke blott af beqvämlighet, men äfven ef skönhet, der man kände att det var godt att vara. Så sade ock de tacksamma gamla, som der funnit elt hem. Detta var i England. Ja, i rika England! torde man säga, men bör i vårt fattiga Sverge! Vi svara, att svensken är aldrig fattig, när det gäller att gifra, att göra godt; ett rikare hjerta, en bättre vilja 32 hans gifvas ej; och der det finnes en vilja, der fianes det alltid en väg. Asylfonden, vi väga förtrösta derpå, begynnd genom gäfvor, skall tillväxa gevor gäfror till dess derur uppväxt asylet för åldriga, förtjenta lärarinnor, om än mindre kostbart än det engelska, likväl godt och ändamålsenligt; lirarinnorna skola sjelfva väsentligen kunna bidraga till utförande af detta kärleksverk, ej minst derigenom att de allt allmännare göra sig högt aktade och älskade, att de unga personer, som egna sig åt lärarekallet, anse det, icke som ett nödbröd, utan som ett högt och heligt kall, som de ätaga sig med allvar och kärlek och icke öfvergifva utan för nägot högre och heligare äavu, i fall ett sädant gifres. ) Och kanske skola fe barn, som. de moderligen uppfostrat, mera än hittills, tänka på att omhulda deras gamla dar. Vi vilja ej uppmuntra dem, som vi här tilltala, att tygga mycket på en grund som ännu hvilar förnämligast på förhoppningar. Men vi vilja dock här päminna om ett gammalt godkändt ordspräk som säger: Hjelp dig sjelf, så hjelper dig Gud. d. v. s. Han gifver ett plus, som du ej kan gifvss Den utsigt som genom sjelfverksamhet öppnas för medlemmearne i vär förening är den som vi med visshet kunna trygga oss vid. Öfver den andra se vi tvenne sköna genier vaka. De heta: billighet och ticksamhet. Ädla hjertan skola känna dem igen och villigt följa hvad de bjuda. De stora och påtagliga förmåner, som denna förening erbjuder sina medlemmar, skola, vi våga förlita ess derpå, göra dem angelägna om att ordentligt inbetala den ärliga afgiften. Mången torde icke behöfva pension för sina gamla dagar, men en och anvan lärariona behöfver understöd under sjukdomens t:d, och huru mängen är det ej som under arbetsdagens tunga och hetta väl behöfde förnya belsa och krafter vid en helsobrunn eller ett bad, men saknar medel dertill, och som kan vinna dessa medel i den na stiftade pensionsfonden, emot en i förhållande mycket ringa afgift. skulle nigon ung lärarinna tänka: Jag är frisk och stark, jag skall ej behöfva pensionsfondens wunderstöd., eller ock: Jag bar att vänta ett arf, som skal! betrygga min älderdoms ro, och jag behöfrer säledes ej i denna fond insätta mina besparingar,; O! må bon dä insätta dess heldre och mer, och med desto tacksammare hjerta vid tazken att hennes öfverlopp skall bli hennes mindre lyckliga medsystrar till :). Lätom oss stödja hvarandra. Vi, som stiftat denna anstalt, kunna tryggt säga oss, tt icke enskild fördel föranledt oss dertill. För den ul och det arbete, vi egna åt föreningen, önska vi iugen annan lön än den, att se den blomstra och bära frukt för alla dem som kunna behöfva den, en lön i sjelfva verket högre än all annan. Närmare redogörelse för styrelsen och dess vilkor lemnas af föreningens stadgar, som blifvit intagna i uidniogen och dessutom blifva särskildt tryckta. Direktionen skall framdeles hvart är i allmänna bladen redogöra för anstaltens ställning och tillgångar. Uader förvaltningen af understödsoch pensionsfoadens medel skola vi häreftier säsom hittills, vid iess stiftelse, rädföra oss med kloka och vältänkande personer. Bland dem som lofvat, under förvaltningen af anstaltens medel, framdeles välviiligen, vid päkallan bipfringa oss med råd och gerning ba vi fått tillständ ämna förste hofstallmästaren hr Ferdinand Braunerjelm, justilierädet hr P. Qviding, grosshand!aren hr 4 T. Stark och löjtnant Carl von Feilitzen (stiftaren of artisternas och litteratörernas pensionskassa). Det ä i ödmjuk men fäst tro på Guds bistånd och på vär goda sak, som vi bär inbjuda er alla, yngre och äldre lärarinnor i Sverges rike, att inträda i den förenirg vi stiftat och hvars angelägenheter vi som tjenstgörande dr ktion efter bästa förstånd och föraäga vilja vårda. Äfven härmed skola vi ej kuona skydda er emot -1e försakelser och sorger som ätfölja ert kall. MHärofier såsom hittills skolen j så ut:n att skörds, becysna utan att få fullborda, älska och glömmas, vanIra som pilgrimer genom landet utan att veta hvar j stutligen skolen finna en hamn, ett hem, utslitas,, -råna i förtid, och många af er då siå enssmma, frergifoa, dock nej, icke då: Då vilja vi kunna säga ill er: Varen icze bekymrade. Vi ha förvaltat ert nförtrodda pund, så att det skall komma er till hjelp : nödens stund. Och till de älsta, mest behöfrande ch mest föstjenta sf er hoppas vi att en dag kunna 252: Kommenr, vi ha tillveds en fristad, ett godt Hem åt er, sen — Asylet.s Lärarinnor för upgdomen!. I det vi gifva hvarandra anden till gemensamt skydd, lätom oss åfven gifva den 1 gemensamt arbete för gemensamma mål: Lätom oss :;år de-unga genom kunskaper och arbeten öppna lit friare vägar till sjelfständig bergning, till sjelförvärfradt värde; och för de gamla låtom stifta bensioner, bereda asyler; vi ha då varit med cm ett -sodt verk. Gud gifre oss härtill sin välsignelse! Amen. Josephine Deland. Ordförande. Fredrika Bremer. Thilda Wingren. Marte Rouget de S:t Hermine. Dina Leffman.