Aftonbladet – 1 februari 1855, sida 3

— Vi meddela på begäran följande: Understödsoch pensionsförening för svenska lärarinnor. Alla — om vi få lefva — blifva vi gamla, men :I4 ba vi icke utsigt till en för brist och bekymmer sydad ålderdom. Ingen samhällsklass behöfver det senske bättre och eger det mindre, än den som utsöres af bsrnens och ungdomens lärarinnor, dessa ensamma, som dock många barn uppfostra, dessa mödrar utan mödrars namn och glädje. Få lefnadsbaaor äro så bestämdt banor af möda och försakelse om derås, färre ännu erbjuda mindre tillfredsställelse senom ett slutligt uppbunnet mål — arbetets bästa belöning. De så. men de skörda icke; de begynna städse, men få aldrig fallborda; de vppfostra unga, ofvande menniskor för att — slitas ifrän dem och slömmas. Just när jag börjar se frukterna af mitt arbete, just när jag begynner rätt fåsta mig vid mina elever och ser hvad jag kan göra utuf dem, då — tagas de ifrås mig! klagade med bittert vemod en vördnadsvärd skolföreständerska vid slutet af sin hfstid. Lärarinnor i enskilda hus dela samme öde. Just när de se barnen, som de vårdat, uppväxa till tänkande väsen, när de se uppspira brodden af de frön om de utsått, just som de begynna få glädje af sitt verk, då — få de afsked, aå behöfver man dem ej mer; och all den godhet och grannlagenhet, hvarmed ädelsinnade föräldrar söka förmildra denvö skickelse, förtager dock icke dess bitterhet. Grätande trycka de till sina bjertan barnen, föremål för deras moderiga omsorger och kärlek, och gå — gå bort i ett annat hem, att der begynna änyo samma arbete, föraya samma erfarenheter, sluta med samma sorg. Så, till dess de ej förmå arbeta mer. Och ju mera sam;etsgrannt, ju mera ömt lärarinnan vårdat sitt kall,