Aftonbladet – 1 februari 1855, sida 3

Jön den stora bokfabriken Leipzig erfar mar TJ numera att svenska språket och svenska lit teraturen börja bli bekanta och studeras. 5Så bar nyligen en landtprest i det lilla furstendömet Lippe, F. I. Bömers, under titel Schwedens Dickterhain, utgifvit en poetisk anthologi t öfversättningar från svenskan. Man finner hir stycken ur Eddan fämt af åtskilliga förf.ttare från sednare tiden såsom Franzen. Wallin, Tegneår, Atterbom, Geijer, Lindeblad, Almqvist, Runeberg m. fl. Öfversättningarne synas vara gjorda med sorgfällighet, men urvalet af stycken hade kunnat vara långt bätte. Den skizz af svenska poesiens historia, som hr Bömers tillagt, är temligen klen och bristfällig till innehållet och svulstig i stilen. Bodenstedt i Mänchen, som under en följd cr sysselsatt sis med den österländska och laviska poesien och som 1852 utgifvit i .ermontoffs poetiska arbeten 1 tysk öfveräitining, har i år med tyska litteraturen införlifvat en annan berömd rysk poets, Alexander Puschkins verk. Det nyligen utkomna andra bandet innehåller Puschkins förnämsta arbete, Onegin, som tillika är det mest betylande inom Rysslands poetiska litteratur. Det är en versifierad roman i åtta böcker, som ger en trogen afbild af det nuvarande Pyssland, visar den anda af låghet, tomhet, saikeubet och trolöshet, som är rådande inom 1e så kallade bildade klassernai Ryssland, och huru hvarenda sjelfständig karakter der vvilkorligen måste gå under. På det konsthistoriska området förtjenar ett nytt arbete af A. Stahr, författaren till ett åri ;talien,, den största uppmärksamhet. Det bär tieIn Torson, och har till syftemål att erbjuda dem som besöka Rom: och öfriga autikmuseer :edning för att kunna betrakta antikens berömdaste verk med någon nytta för sin estetiska :ildning och med något begrepp om deras betydelse i konsthistorien. Det utkomna för:a bandet innehåller, utom beskrifaing öfver monumenter af grekisk konst flera intressanta tr ulturhistoriska undersökningar, t. ex. en om : onstnärernas ställning i det helleniska lifvet. Medan vi äro inne på det estetiska gebie:st kunna vi ej underlåta att nämna en draaatisk produkt som, då den ännu icke utsommit på trycket, egentligen icke hör hit, nen som förtjenar och i Tyskland verkligen väckt den största uppmärksamhet. Stycket heter: )Der Fechter von Ravenna,. Scenen ir förlagd i Rom under kejsar Caligulas tid, ch hjelten deri är en son af den bekante Cheruskerfureten Årmin, som dennes enka ihusnelda födt i romersk fångenskap och nvilken i Ravenna uppfostrats till romersk sladiator. Då han kommer till Rom träffar han der sin moder, som förgäfves söker elda bans själ för hans faders minne, för Germavtens frihet, storhet och ära; han bryr sig icke om tyskt eller romerskt, han pvär en glaj;iator och vill blott vara en gladiator, fäkaren från Ravenna,. Caligula erfar att Aruins son är bland hans gladiatorer och kommer å iden till ett präktigt skådespel, nemligen att jita honom, klädd såsom tysk krigare på cirus fäkta och förblöda under ögonen på sin såsom Germania smyckade moder. Förgäfves säker nu den tyska furstinnan väcka sin sons nederskänsla, förgäfves gifver hon honom medel till flykt och visar honom utsigten till herraväldet öfver Tysklands förenade stammar; han är slö och döf för allt sådant; det romerska slafveriet har på honom tryckt sin vrägel, och han upprepar blott, att han är adiatorn från Ravenna. För att afvända smäleken dödar den stolta modren både sig och sin son före begynnelsen af det vilda .kådespelet. Både i Wien och Berlin har ;etta stycke gifvits på hofteatrarne med mycnet bifall. Författaren är ännu okänd; man gissar på flera, bland andra på jernvägsdirek:ören Max Maria v. Weber 1 Dresden, en son af den berömde kompositören. Fru Ida Meves öfversättning af Runebergs Nadeschda har nyligen med mycket beröm blifvit anmäld uti W. Menzels Morgenblatt samt uti vHamburger Correspondenteny. FYRyCIS era a