Aftonbladet – 1 februari 1855, sida 1

inom ministeren varit å bane om. Raglans i ve ET SER RA PSER ISIN RTR räcka de värnlöse en skyddande hand. Men vi återgå nu till vår berättelse. Med Carlos död hade Nataliag sista vän gått förlorad, med de stulna diamanterna och bortröfvade penningarne voro Marianas hjelpkällor uttorkade. — Men Natelia aktade icke på Marianas klagorop. Hvad bekymrade det henne, om hon var fattig och medellös, hvad visste hon om värdet af dessa yttre skatter som bestå i guld och juveler. Natalia visste blott att hon blifvit beröfvad en ädel, oskattbar vän, hvilken med trogen, hängifven kärlek invigt sig till hennes tjenare och beskyddare. Gråtande vid hans lik, egnade hon honom tårar af den renaste tacksamhet, den uppriktigaste sorg. Men verlden lemnar oss ofta icke ens tid för sorgen; midt under vår smärta och vår förtvifian öfver det förfutna låter hon förnimma sin prosaiska stämma om det närvarande och dess behof, och tvingar oss stt aftorka tårarne för att vända vår blick till det praktiska lifvet. Den oerfarna Natalia skulle också erfara den hårda verklighetens omilda beröring, och fastän rysande inom sig måste hon likväl böja sig under ödets tunga hand. Blek, andlös, darrande störtade Mariana in i det rum der Natalia i ensamhet gret öfver sin bortgångne vän. Vi äro förlorade, utan räddning förloraden, stammade Mariana. Man vill fråntaga oss vår sista egendom, man vill stöta oss ut från vårt hus. Olyckan vill då förgöra, förkrossa oss — Den unga flickan betraktade henne lugnt. Så må hon förkrossa ose, svarade Natalia. Det är bättre att på en gång gå förlorad, än att långsamt förtäras af lifvets vidrigheter., Men hör ni icke, prinsessa,, ropade Mariana, vridande händerna, hör ni icke att man vill drifva oss härifrån? man vill drifva oss ur detta hus! Och hvem vill det? frågade Natalia i det hon stolt reste sig upp. Hvem vågar att hota mig här i mitt eget hus?