Aftonbladet – 30 januari 1855, sida 2

Insändaren har äfven ett litet stycke om Norges afundsjuka och om ej af riksakten förutsedda eröfringar. Vi svara derpå i korthet följande. Sverges och Norges konung förklarar Krig efter att hafva sammankallat och hört ett utomordentligt svenskt och norskt statsråd; Norges stortbing kan dock vägra norska armåens marsch öfver gränsen; Sverge kan således hafva krig utan att Norge deltager i detsamma. Af Sverges och Norges konung slutes fred, i hvilken de fördelar och landvinningar han betingar Sverge blifva Sverges, och de fördelar och landvinningar Han betingar Norge blifva Norges. Norska armen, artilleri inberäknadt, utgör 12,000 mån, och skulle för Sverge ovedersägligen blifva en kär förstärkning af härdadt och kraftfullt folk; men Sverge kan dock ensamt sända öfver Östersjön 50,000 man och 130 kanoner. Förklarar Sverges konung krig och norska storthinget tillstäder att Norges arme lemnar rikets landamären, är denna brödrabjelp mycket, i förhållande till Sverges använda styrka dock icke större än den vigtiga fördel Norge vinner genom att ega en starkare förmur mot Ryssland och genom att hafva till fjerran tider uppskjutit, troligtvis för alltid tillintetgjort, ett ryssarnes inbrott på skandinaviska halfön. Norge kan ej, i fall kriget går lyckligt, fordra någon andel i återvunnen svensk mark, lika litet som Sverge skulle kunna, i fall mar antog det omöjliga möjligt, att ryssarne förstörde engelska flottan och eröfrade Gottland och Öland, fordra någon ersättning i norsk mark för i freden afträdd svensk. Norge kan lika litet fordra en del af Finland, som Sverge skulle hafva kunnat fordra en del af Slesvig och Holstein, om Danmark med tillbjelp af svenska trupper år 1849 från tyskarne återeröfrat nämde landskap. Om ryssarne hade inkräktat norra tredjedelen af Norge, för att i Nordsjön mot engelsmännen anlägga sina sjöetablissementer, och norrmännen några decennier derefter med Sverges tillhjelp återtoge denna förlorade tredjedel, tror insändaren att någon svensk skulle finnas så lumpen i själen att han framstode och sade: Sverge skall hafva en del af det återvunna Norge, eller och förblifve det Rysslands ! Det afundsjukans frö insändaren vill utså, genom att framkasta att norrmännen skulle missunna oss återvinnandet af Finland, det fröet faller på hälleberget och bär ej frukt hvarken i Norges eller Sverges bröst. Föreningens tanke är ej att hvartdera landet skall söka att särskilja sig från det andra, att det endast skall se på egna fördelar och afundas broderns. Nej! Föreningens tanke är att så mycket som möjligt göra norden till ett hel: som, starkt och aktadt, värnar fribet, arbetar för välstånd och älskar fred, om den står tillsammans med framtida trygghet och rätt och sanning. Från sundet till lappmarken gläder sig Sverge öfver Bomarsunds fall och öfver hvarje förlust Ryssland gör. Hvarföre? Jo, derföre att hvarje svensk inser att Rysslands mak står hotande öfver vårt sjelfbestånd. Svenska nationen är således ej neutral; detta är ett obestridligt faktum. Men en del af nationen, den ojemförligt mindre, vill till hvarje pris bibehålla neutraliteten. Grundtanken hos detta par:i, förutsatt att det ej gillar Rysslands sak och önskar dess öfvermakt, är ingen annan än att i det längsta njuta af fredens välgerningar, att uppoffra framtiden för stunden och åt efterkommande uppskjuta den strid som ovilkorligen snart eller sent förestår Skandinavien, om Rysslands öfvermakt ej krossas. Den större delen af nationen vill kriget derföre att det ej ligger i svenskens lynne att sitta med svärdet i skidan när dess fördelar utkämpas, derföre att den blickar in i framtiden och vill åt barn och barnabarn lemna ett tryggadt fädernearf, derföre att striden gäller mensklighetens högsta intressen. bostder sl RGANN NAN