Aftonbladet – 30 januari 1855, sida 2

lande ansigte, då skola vi arbeta för henne. Äfven detta är en lycka, Mariana.n Under det begge så talade, sjöng Natalia, ackompanjerad af zittran och af vindens sus i trädens toppar, sin glada sång om återseendet.: Det var en undransvärdt skön natt, forherrligad ef månen som höjt sig öfver pinierna och i full glans belyste Natalias hela gestalt. Carlo, berusad af denna syn, hviskade: Se på henne; Mariana! Liknar hon icke en engel, färdig att svinga sig upp till stjernorna? Se blott, är det ej. som om månens strålar omfattade henne, för att återföra henne till hennes rätta hemland ? ,Måtte hon en gång med ett så lyckligt ieende och såstilla frid fara till himlen, suckade Marianna, fromt sammanknäppande sina händer. I detta ögonblick afbröt ett skärande ljud Natalias sång. En af zittrans strängar hade sprungit; förskräckt lät Natalia instrumentet falla till jorden, Det är ett elakt förebud,, suckade Natalia, Huru, om nu detta: skulle innebära sanning, och min dröm endast vara ett bedrägligt gyckelspel?Och inom sig rysände, sträckte hon händerna till sina vänner. ,Carlo, Mariana,, sade hon ängsligt, skommen hit och beskydden mig med er kärlek mot den pinsamma dödsångest som hastigt öfverfallit mig. Se blott; månen döljer sig bakom moln. Min Gud, hela jorden förmörkas och kastar en sorgeslöja öfver sitt Jjusa ralete.n Och det förskräckta barnet höll sig fast! vid Marianas arm, under det hen dolde sitt insigte vid sin moderliga väns bröst. ,Och hvarföre vill ni i denna tillfärlighet se ett förebud? sade Carlo med tilltvingad nunterhet. Denna gång, prinsessa, är Jag let fatum som förskräckt er. Jag ensam är kuld till att strängen brast. Den var redan