Aftonbladet – 29 januari 1855, sida 2

Och var det icke äfven ett hån, att Orlow nu visade sig som jesuiternas vän, då Guds ståthållares ord hade bannlyst dem? Var det icke ett hån att han högt och offentligt lofvat de förföljde fäderna att blifva upptagne i Ryssland och der finna skydd, samt till och med uppfordrat dem att der grunda sig nya kloster och nya samfund. Men Alexis Orlow bekymrade sig föga om romarnes ogillande. Han endast skämtade med sin förtrogne Stepano om det nöje han fann uti att trotsa hela verlden. Oeh för öfrigt,, sade han, har jag här blott ett mål i sigte och det är att i sjelfva Rom väcka så mycken. oro som möjligt, och göra folket missnöjdt med sin regering, på det att den må ha fullt upp att göra och. icke ega tid att gifva akt på vårt smånätta spel med den lilla prinsessan, eller på något sätt hindra oss. Vi måste hafva fria händer att handla, det är det vigtigaste. Låtom oss derföre beskydda de fromma fäderna och understödja den alltför djerfve påfvens fiender; vi ernå dermed slutligen vårt eget mål, och det är nog. Likväl hafva vi hos prinsessan Natalia ännu icke kommit någon väg,, sade Stepano med en höjning på axlarne. Det synes vara en ointaglig fästning. Men den måste ändå gifva sig, och slutligen erkänna oss som segrare,, sade Orlow skrattande. Stepano, vi underminera, och först när byggnaden brakande sammanstörtar öfver henne skall hon märka att hon redan länge sväfvat i fara. Hvad säger du, vi skulle ännu icke ha närmat oss målet ett enda steg? Och likväl är Rasczinsky borta, och vi hafva förstått att så sysselsätta den der kardinal Bernis med jesuiternas angelägenheter att han, som tycktes vilja intressera sig för vår lilla prinsessa, alldeles icke numera har tid att tänka på henne. Ah, de der jesuiterna äro ganska nyttigt folk. Vi kasta dem som snus i ögonen på herrer diplomater, och medan de gnugga sig i ögonen och skrika af smärta, skola vi helt tyst