Aftonbladet – 26 januari 1855, sida 3

Tillverkning af husbloss utaf torsk och andra fiskarter. (Ur Christianiaposten.) Berest våra kusters i allmänhet mycket fattiga all. moge ville, för sitt förvärf, använda mera eftertanka och tillegna sig kunskap att begagna de rika hjelpkällor som naturen lagt i dess händer, så lider intet tvifvel att ju dess ställning skulle i väsentlig mån förbättras. Det skulle ännu hastigare och lättare u ip Lås, derest de mera upplyste, förmögne och maktegsnde läte det vara sig angeläget att bibringa allmogen de erfarenheter och kunskaper, hvilka denna pljest har svårare att vinna. Huru många saker biifva ej under våra dagliga sysslor af oss menniskor bortkastade säsom onyttiga, oanvändbara och intet värda? Näögorzing kan härunder eftertankan vakna och man frågar sig: Månne likväl ej den eller den saken vara till någon nytta? Men dervid stannar man också tyvärr vanligtvis, utan att fråga vidare efter saken och utan att ens anställa ett enda enkeltförsök. Detta gäller till stor del om afskräden af djur, deras inelfvor m. m. Afsigten med dessa rader är redan antydd; den är ått väcka uppmärksamheten på en varuartikel, som inner alltmer användning säväl i hushållen som i n hop näringar, och hvilken nu till mycket höga priser införes från utlandet, oaktadt vi kunde förskaffa oss densamma likaså väl inom våra egna Vi känna hemligen. gaRder namn bo husbloss ett ornaktigt, temligen klart och gen inligt ämne ler substans, som tillverkas af inelfvorna och isynderbet af simblåsan utaf den s. k. störfsken, en fiskart som förekommer i de syd-europeiska hafven, men icke hos oss. Att vi likväl till detta bruk könnä dvara nämnde fisk, skall straxt visas. För att tillverka husbloss af våra egna fiskarter, fordras nemligen endast att man tager af torsken eller sejfisken eller en liknande fiskart den i allmogens språk s. k. sbndmagen, af andra sandmagen, en hinna eller blöså, som hänger fast vid ryggbenet och är mycket seg och klibbande att taga på. Sedan man lossat denna från benet, rensar man densamma med en knif eller annat likartadt verktyg från vidhängande blodkärl och annan smuts, samt tvättar den omsorgsfullt i friskt, sött vatten. Sedan den sålunda blifvit så godt som möjligt rengjord, lägges den, helst en smula utspänd, till torkning antingen på bräder eller i brist deraf på släta berghällar. Så snart nu magarne äro litet torkade, tager man äter reda på dem och baltar dem med dertill passande verktyg af jern eller trä, på båda sidor, så länge tills man ser att de äro genombultade, hvarefter de ånyo utläggas till torkning ogh slutligen insamlas inom hus. På detta enkla sött kån mån erhålla ett busbloss, som kanske något i afsgende å utseende, men icke till egenskaper står tillåka för den utländska varan. Ju mera man ränsar len och ju snyggare i allmänhet man behandlar den, desto vackrare vara erhåller man naturligtvis. Betänker man hvilka ofantliga fiskmassor som uppsamlas vid våra kuster, och att af en stor del utaf denna fisk — som beredes till klippfisk — ryggbenen jemte den vidhängande hinnan, bortkastas, utan att en sång användas tili gödsel, så mäste man verkligen beklaga detta, samt att ingen förr beifrat detta föremål för det allmännss säväl som enskiltes väl. Huru raturligt skulle det ej vara, om den fattiga delen af sustbefolkningen under fisktiien uppsamlade dessa ygghinnor, rensade och torkade dem och sälde dem ill bandlånde eller andra som kunde bringa varan i rörelsen. Man bör hoppas atv såväl handlande som andra uppköpare skola i en framtid få denna sak i gång, sä mycket mer som härtili kan användas folk af båda könen, både äldre och barn.