Aftonbladet – 26 januari 1855, sida 2

lorad; jag har honom att tacka för mitt lif. Jan, sade hon helt högt, honom tillhör alltså mitt lif, cch hvarje lycka, hvarje glädje som jag ännu kan känna, för allt detta har jag at: tacka honom, min vän Carlo. Min Gud, huru skall jag kunna belöna honom 2 Under det hon så talade stod grefve Paulo bakom henne, blek och tyst. Efter en paus fortfor hon: Huru besynnerligt det likväl är. När jag dag tänker på Carlo erfar mitt hjerta en så mäktig rörelse. Ack, huru ljuft och likväl så smärtsamt. Huru skall väl jag, som är så svag och obetydlig, någonsin kunna belöna honom för hvad han gjort och vågat förmig? Ack, huru underbart allting är. Det förekommer mig som älskade jag nu Carlo mer än alla andra menniskor, till och mel mer än Paulo, som likväl förr var mig kärast af alla. Är jag då verkligen otacksam emot Paulo ?p Paulo stod ännu bakom henne. Ett sorgset, roniskt leende flög öfver hans ansigte, i det nan tänkte: Jag kom med en fråga och Naalia har redan gifvit mig svaret. Kanske var letta också det bästa. Nu har jag ingenting ner att fråga.n Den unga flickan försjönk allt djupare i sina tankar. Då lade Paulo sakta sin hand på hennes skuldra. Hon for förskräckt upp och ropade ovilkorligt: Carlo! Nej, det är Panlov, sade han, smärtsamt eende, men i alla fall en vän och en som skall fortfara att vara det, äfven då när-han emnar dig, Natalia. Skälle du lemna mig?, frågade hon ånzestfullt. Ja, Natalia, tyvärr måste jag för någon tid skiljas ifrån dig, men mina tankar, min själ, le skola alltid vara hos dig, de skola aldrig emna dig, hör du, aldrig! Tänk alltid der