Aftonbladet – 26 januari 1855, sida 2

Jag svär det, sade hon. Svär mig, att aldrig visa dem för något menskligt öga, att aldrig för något menskligt öra förråda något om deras tillvaro. Svär mig detta vid minnet af din moder, hvilken i detta ögonblick från himlen der ofvan skådar ner på sin dotter och förnimmer hennes ed. Hon är alltså död,, sade Natalia, och maktlös lät hon sitt hufvud nedfaila mot bröstet. Du har ännu icke svurit, manade Paulo. Natalia upplyftade sitt hufvud, och med ögonen vända mot himlen, liksom hoppades hon att der verkligen möta sin moders blickar, sade hon högtidligt: Jag svär vid minnet af min moder, att icke för något menskligt öga visa dessa papper, eller för något menskligt öra förråda derag tillvaro, utan hålla dem heliga såsom min dyrbaraste egendom., Svär mig ännu vidare,, sade grefve Paulo, patt du, om någon fara hotar dig, hellre vågar allt än öfvergifver dessa papper, ait de skola blifva det första som du söker att rädda. Ja, svär mig att du alltid bär dem vid ditt hjerta och aldrig vill lägga dem ifrån dig. Jag svär deto, sade Natalia. Jag skall, om så fordras, med mitt lif försvara dessa papper.n Och dermed försvarar du äfven din ära och dina heligaste rättigheter,, sade Paulo, ty de bero på tillvaron af dessa papper. Dock fråga mig icke hvad de innehålla. Du bör ännu icke veta det; någon fara kunde dermed vara förenad. Men om ett helt är går till ända utan att jag återkommer eller om under detta år intet budskap från mig anländer, då, Natalia, då må du öppna dessa bref, de innehålla då mitt testamente, hvars appfyllande skall vara dig heligt. atalia sade snyftande: O min Gud, hvarföre genomborrade icke