Aftonbladet – 26 januari 1855, sida 2

KONGL. TEATERN. I går gafs den Stumma för första gången denna säsong samt för fullt hus. Hr Rademacher hade öfvertagit Masaniellos parti. Masaniello, skrifven mera för s. k. heroisk än för lyrisk tenor, och derjemte tillhörande de egentliga spel-tenorpartierna, är en bland de tacksammaste tenorroler som gifvas, men tager ock sin man i hvarje hänseende i anspråk. Hr R. förstår företrädesvis att i sitt sceniska uttryck lägga den blandning af kraft och vekhet som är rolen egen. Hans alltid goda, ofta förträffliga spel ger partiet en satin dramatisk färg i det hela så väl som i enskilda momenter, hvaraf åtskilliga numera ock äro annorlunda arrangerade, hvaribland må isynnerhet nämnas vansinnighetsscenen i femte akten, der hans aktion är lika rik på öfverraskande som på sauna effekter. Äfven hans musikaliska frasering är i allmänhet riktig och röjer vid de flesta tillfällen både känsla och begrundande; endast då han ger upprorssignalen i tredje akten hade vi önskat något mera sydländsk liflighet. Hr R:s svenska uttal är nu, såsom förut, lika korrekt som tydligt. Önskligt hade varit att partiets rent vokala del vore lika tacksam hos hr R.; dock motsvarar arten af hans röst i allmänhet ej partiets lägen, hvarföre flera effekter i detta hänseende icke som sig borde kunde förverkligas. Emellertid erhöll hr R. rättvisa och lifliga erkännanden från allmänhetens sida. Detta rönte äfven den förtjenstfulla skådespelerskan som gaf Fenellas intressanta och svåra rol. M:ll Jacobssons själfulla spel, hennes uttrycksfulla mimik och åtbörder låta aldrig sakna språket. I fjerde akten isynnerhet, der rolen skiftar uti så starka och olikartade nyanser, utvecklade hon sin konst på det rikaste. Endast fann man ej öfverallt den egna sydländska karakteren i sin fulla utpräglisg, som visserligen ock fordrar en egen individualitet. Äfven scenen vid mordförsöket kunde vara något starkare markerad. För öfrigt nämna vi fiskaroch sångscenen samt bönchören i tredje akten såsom vårdade och lifligt hållne momenter. I första akten deremot gifves såväl scenerna efter vigseln som konflikten mellan soldaterna och folket nog matt. Balletternas solopartier gingo väl såsom vanligt. I Tarantellan saknades den ypperlige och troligen oersättlige Petterson; dock bör hr Dahlgren, som nu gaf lazaronen, nämnas med allt beröm. Slutligen böra vi dock ej förtiga ouverturen, som gafs med mycken precision och ganska väl beräknad nyansering. memo