Aftonbladet – 26 januari 1855, sida 2

— Haydns berömda afskedssymfoni,, som gifves på morgondagens konsert, har utom sitt eget musikaliska intresse äfven ett annat, grundadt på sin historia, hvilken lika mycket vittnar om den älskvärda tonskaldens originella humor, som om hans ädla hjerta. Under det Haydn nemligen var anställd gom kapellmästare hos furst Esterhazy, fattade denne, som fann underhållandet af ett kapell nog kostsamt, det beslut att afskeda detsamma. Denna underrättelse triffade orkesterns ledamöter som ett åskslag; många bland dem voro äldre män och familjefäder, och i ångesten att förlora sin bergning vände de sig till Haydn som var furstens älskling, med begäran om hjelp i denna nöd. Haydns förkunnade snart att han fulländat en ny symfoni, den ock fursten genast önskade höra. Konserten föranstaltades, fursten intog sin plats och symfonien började. Med stigande förtjusning afhör fursten den sköna musiken, och väntar att i finalet finna kronan på det hela, då ett par af blåsarne plötsligen taga sina stämmor från pulpeterna, släcka sina ljus och vandra sina färde med instrumenterna under armen. Efter en stund verkställa de båda andra blåsarne samma procedur, derpå basarne, sedan 2 violiner (de böra endast vara dubbelt besatta), derefter alten och slutligen stå endast 2 violinspelare midt emot hvarandra, hvilka omsider också utblåsa sina ljus och försvinna med sina instrumenter och noter. Denna åskådliga framställning utaf de af honom värderade konstnärernas bortgång, musikens aftynande, anblicken af den ödsliga, i mörker försänkta orkestern verkade på furstens fantasi och rörde hans hjerta. Han vinkade Haydn Jill sig och yttrade vänligt till honom: ,Haydn, es bleibt dock beim Alten! (Haydn, det blir som det har varit). —— 00