Aftonbladet – 25 januari 1855, sida 1

Under det Corilla allt ännu blef stående orörlig; liksom försjunken i andeskådning, begynte sakta susande harpotoner, hvilka blefvo allt fullare och . starkare, tills de slutligen i ett bullrande jubel förklingade. Allas blickar vände sig från Corilla till Carlo, hvilken i lätt grekisk ynglingsdrägt, med harpat vid armen, lutade sig mot de blomstrande granatträd som voro uppställda i fonden af teatern, och med sitt bleka allvarsamma ansbigte, sina ädla manliga drag bildade en skön mötsats till den af hänryckning och kärlek strålande prestinnan Corilla. Natalia kände liksom ett sakta stygn i sitt hjerta, ovilkorligt tog hon med handen åt bröstet. Det var en sällsam, underlig känsla, som väcktes hos henne, Det var till hälften glädje, att se och höra sin vän, hvars skönhet och undransvärda harpospel man i halfhöga ord prisade, — till hälften åter kände hon sig sorgligt rörd, — hon visste icke hvarföre, men då hennes blick vände sig från honom till Corilla, sade hon bedröfvad till sig sjelf: hon är mycket skönare än jag! Nu började Carlo att med en herrlig röst sjunga en enkel men skön melodi till en inledningssång, hvilken skulle förbereda på den kommande högtidligheten. Då han slutat den, smögo sig två älskliga amoriner fram bakom granatgrenarna och ilade red silfverskålar i händerna utföre trappstegen in i gästernas krets, för att i behagliga ord uppfördra dem, att i skålarna kasta sina temata för den stora improvisatricen. Corilla. erefter ilade de åter upp till altaret och kastade de skrifna sedlarne i urnan. Harpans toner begynte å nyo, och med högtidligt allvar i blick och väsen drog Corilla upp. en af de skrifna pappersrimsorna ur urnan. Slumpen var -henne gynnande, eller också hennes egen skicklighet. Sapphos kärleksklagan, innan hon störtar sig från klippan, var det tema som man begärde af henne. i Genast antogo Corillas ett Sm uttryck, hennes ögon lyste af en hemsk eld,