Aftonbladet – 24 januari 1855, sida 3

tecken att deras männer ej skulle dröja att följa dem. Samma morgon kom man också ganska riktigt och rapporterade för den peruvianske chefen att hans sergeant hade deserterat tillika med posten och att de tagit med sig hans uniform och hans kaptensepåletter. Scenen som nu följde var en af de mest burleska, i det kaptenen oupphörligt utropade: alldeles nya epåletter! En uniform som inte en enda saltvattensdroppa fläckat! Denna hans sista försäkran rönte ej heller någon misstro. I sin förbittring ville han låta prygla alla de qvarblifna soldaterna, men nöjde sig med att låta omsorgsfullt inspärra dem i ctt stall, som han satte bönder att bevaka, hvilka i sin tur bevakades af de begge officerare som åtföljde honom. Några dagar derefter hade eskorten sammansmält till en enda man, som kaptenen en vacker dag tog sig för att prygla på det mest brutala sätt, utan tvifvel som straff derför att han ej deserterat. som de andra. Också fattade han genast meningen och skyndade sig att följa de andras exempel. Det var för öfrigt tydligt att fregattkaptenen sjelf ej hyste någon synnerlig längtan att göra bekantskap med Pampas vildar, och att han endast fortfor att göra Castelnau sällskap, emedan han ännu mera fruktade att vända om. Mot dessa militäriska karakterer, som visa till hvilken grad ättlingarne af Amerikas eröfrare urartat, bilda äfven här evangelii förkunnare i de flesta fall en vacker motsats Vid missionen Cocambabilla b.fan sig en gamma:! prest, Fray Ramon, som erkebiskopen af Cusco beordrat att följa den resande ända till missionerna på Pampas. Oaktadt sina 80 år mottog han utan tvekan detta farliga uppdrag. Midt ibland de faror, hinder och vedervärdigheter af alla slag, som hopade sig i expeditionens väg, såg man honom altid lugn och vid godt mod, och i ett läge, då hans landsmäns modlöshet var fullkomlig och europeerna sjelfva började öfverlägga om man ej borde öfvergifva företaget, var det denne gubbe som höjde sin röst för att säga att man borde fullfölja det, emedan det var nyttigt, och att det i sådant fall vore brottsligt att tvifla på Guds bistånd. I det läge hvari eskortens flykt och vägens svårigheter försatte dem såg sig Castelnau tvungen att sända tillbaka allt det bagage som han kunde undvara, liksom sina journaler och teckningar jemte de samlingar af alla slag han gjort sedan. sin afresa från Lima. Mr DOsery fick i uppdrag att återföra denna dyrbara laddning till Perus hufvudstad. Han skulle sedan söka upphinna expeditionen på Amazonfloden. Expeditionen fortsatte sin väg och inkom bland en labyrint af forssar och katarakter som under en sträcka af 60 lieues utgöra Ucayales lopp. Vi skola ej försöka att återge alla de pröfningar den hade att bestå under denna färd. Vare det nog sagdt, att hvarje steg var ett hinder, och hvarje hinder en dödsfara. Ena dagen är det någon farkosts kantring, den följande dagen hungern; en anBan gång är det en komplott bland de vid expeditionen anställde indianerna... De tillhörde Antisstammen, hvars vilda seder Garcilasso de Vega skildrat, och man skall få ett begrepp om de framsteg de sedan hans tid gjort i moralitet, då man hör att den bästa af truppen var en man som, några dagar innan han tog tjenst has Castelnau, hade med kallt blod dödat en hel familj af tio personer och deribland en ung flicka, som han älskade, oc af d:t enda skälet, att sedan han för en yxa köpt föremålet för sin kärlek, föräldrarne sedermera velat be ålla både dottren och verktyget, som var priset för hennes egande. Vi skola ej här bjuda till att skildra de förfärlsga scener som de resande upplefde blacd Ucayales katarakter. Man bör läsa berättslsen derom hos författaren sjelf. Den gamle Fay Ramon skulle der finna sin graf. Han nedrycktes i djupet af en hvirfvel. (Forts. följer.)