Aftonbladet – 24 januari 1855, sida 2

litet bord, som stod bredvid, och på hvilket lågo flera uppslagna böcker. Hvad mumlade hon, och hvad var det hon läste ur dessa böcker? Besynnerligt, det var afsöndrade, osammanhängande ord som hon uttalade, ord, hvilka icke hade något annat gemensamt med hvarandra än blotta ljudet, — det var rim, men utan ordning och mening, utan allt inre samband. Så, sade hon med ett förnöjdt leende, nu är jag fullkomligt rustad och väpnad. Alla dessa Tassos och Petrarcas rim, de äro nu inpräglade i mitt minne, och jag har icke att frukta, att jag vid någon af rimmen kan stappla. Ah, de skola beundra mig de goda romarne, jag vill tjusa och förblända alla mina förälskade kardinaler och sätta dem i en sådan hänryckning, att de siutligen måste öfvertala den der hallstarrige, narraktige påfven, att till och med emot sin vilja uppfylla min enda önskan och begäran. Jag vill uppnå detta mål, vid den evige Guden, jag vill det, om jag ock dervid måsteförpanta min ära och salighet! Pah, äran, hvad kan väl vara qvinnans ära. Skönheten är vår ära, ingenting vidare. Och skön, tyckes mig, är jag tillräckligt. Och när jag är skön,, sade hon efter en paus, hur kommer det då att Carlo icke mer älskar mig. Ah, den trolöse, att så förråda, så öfvergifva mig, under det jag likväl ännu älskar honom l En mörk vredens rodnad betäckte vid dessa ord hennes kinder, och i det hon höjde sina händer t:1ll en hotande åtbörd, fortfor hon med sammanpressade läppar: Och öfvergifva mig för en annan qvinnas skull, mig, Roms stolthet och förtjusning, mig, som alla furstar och kardinaler hylla. Och under det att tusende ligga för mina fötter och täfla om en blick, ett leende af mig, vågar han den lille obekante sångaren att försmå mig och begabba min kärlek ! Och hvarföre skulle han icke våga det? frågade en röst bakom henne och en ung mans ansigte blef synligt. (Forts.)