Aftonbladet – 24 januari 1855, sida 2

hon således hade en rang i samhället; grefve Paulo och Carlo behöfde alltså icke blygas för henne. Men hvar befann sig Carlo? Då hon tänkte på honom, glömde hon snart att hon var blifven en prinsessa, och erinrade sig blott att Carlo, hennes sånglärare, lofvat henne att äfven vara närvarande vid denna fest, och hon förundrade sig nu, att icke kunna upptäcka honom ibland den brokiga mängden. Hon bemärkte alldeles icke, att en djup tystnad inträdt i salen alltsedan hon visade sig der, att allas blickar ännu alltid voro riktade på henne, att man hemligt hviskade med hvarandra, och slutligen utbröt i halfhöga utrop af deundran och förtjusning; hon såg icke huru en och annan skönhet bleknade och med stolt ovilja bet sig i läppen; hon såg icke männens glödande blickar och de begärliga ögon herrar kardinaler och kyrkofurstar kastade på henne. Hon var så okonstlad, så helt och hållet omedveten om den uppmärksamhet hon väckte; hon visste icke, det hulda barnet, huru skön hon var. Denna afton var hon underbart hänförande. Lik en späd hvit lilja stod hon der i sin vida atlasklädning, som smakfullt omslöt hennes lätta behagliga gestalt, och briljanterna, som smyckade hennes kufvud, hals, och armar, tindrade som daggdroppar ililjans kalk, belysta af solens strålar. Hon var så skön, att till och med kardinal Bernis några ögonblick stod stum framför henne, utan att finna något uttryck för sin förvåning och sin öfverraskning. Ackp, sade han slutligen leende, i det han djupt bugade sig för henne, jag måste gräla på grefve Paulo. Han lofvade oss en jordisk qvinnas närvaro, och nu för han uti vår krets en gudinna, som måste med ömkan och förakt blicka ned på oss arma menniskobarn. Natalia log. Jag vet, sade hon med sin klara, älskliga barnaröst, jag vet, att kardinal Bernis är skald, det blir honom derföre icke svårt att förvandla en ung flicka till gudinna, Det är icke heller första gången