Aftonbladet – 23 januari 1855, sida 2

bakom dig nedsjunket i ett djupt, bottenlöst svalg, som du icke mer kan öfverstiga, och om det utsträckte sin arm efter dig, skulle det endast vara för att neddraga dig i denna afgrund. Förglöm det derföre, min Natalia, och njut det närvarande, som det skall vara min lefnads herrligaste uppgift att alltid för dig försköna.n Det är sannt,, sade den unga flickan suckande, jag gjorde orätt att upprepa mina frågor om denna förflutna tid; du måste förlåta mig det Paulo, men du bör äfven medgifva, att det gåtlika förgångna berättigar mig till någon nyfikenhet. Tänk likväl huru det började. Du kom en dag instormande i mitt rum och tryckte mig, det förskräckta, darrande barnet till ditt hjerta, och förde mig hastigt bort. Natalia, sade du, en fara hotar dig, jag vill rädda dig eller dö med dig! Så svingade du mig upp på din häst. Bakom 088 tjöto och skreko husets tjenare, men du aktade ej derpå, och jag smög mig förtroendefullt till ditt hjerta, ty jag visste, att om en fara hotade, så skulle du säkert rädda mig derur. Ack, kommer du ihåg denna märkvärdiga ridt! Huru vi hvilade ut antingen i de mest aflägsna hus eller hos fattigt bondfolk, och huru vi drogo allt längre och längre bort. Och huru solen blef allt varmare, och snön allt mera smälte bort, och huru du blef allt gladare, till dess du slutligen en dag stormande tryckte mig till ditt bröst och sade: Natalia, vi äro räddade! Nu är lifvet och framtiden din! Se dig omkring, vi äro uti Italien, här kan du vara fri och lycklig ! Och var det icke en god profetia ? frågade Paulo. Har den icke gått i fullbordan? Är du icke lycklig? Jag skulle vara det, suckade Natalia, bom jag ej så ofta kom att tinka på det förflutna. De ord du då förtiden talade voro