Aftonbladet – 22 januari 1855, sida 3

varet af en åldrig lund, emellan hvars grenar de gyllne strålarne måste tränga sig fram. I en annan riktning syntes: det stora stenansigtet, i hvars. milda blick man kunde läsa samma lefvande uppmuntran, förenad med samma högtidliga allvar. j Ernst började tala till folket och meddela dem af det som låg uti hans själ och hjerta. Hans ord hade styrka, emedan de sammanstämde med hans tankar, och hans tankar hade sanning och djup, emedan de voro i harmoni med hela hans lefnad. Orden som denne frqikant talade voro icke tom luft; de voro efvandeord, emedan ett lif af ädla handlingar och helig kärlek ingjutit sig i dem. Perlor, rena och dyrbara, hade blifvit upplösta uti denna kostbara dryck. Skalden kände, då han lyssnade, att Ernsts lif och karakter voro en sång af ädlare art än någon af dem han skrifvit. Hans ögon glänste af tårar, han betraktade den gamle mannen med vördnadsfulla blickar och sade inom sig, att det väl aldrig funnits ett utseende så värdigt en profet som detta milda, fridfulla, tänkande anlete, omkring hvilket de hvita lockarne slöto sig isom en gloria. På något afstånd, men så att man tydligt kunde urskilja hvarje drag, syntes det stora stenansigtet, omgifvet af grähvita dimmor, lika de hvita lockarne kring Ernsts panna. Dess blick af ädel, lyckliggörande kärlek tycktes omfatta hela verlden. Idetta ögovblick antog Ernsts ansigte, i öfverensstämmelse med en tanke hvilken han skulle gifva ord, ett uttryck så majestätiskt, så öfverflödande af välvilja, att skalden af en oemotståndlig drift upplyftade sina armar och utropade: Se, se! Ernst liknar sjelf det stora stenanletet.n Alla vände sina blickar dit och sågo att den djuptseende skaldens ord voro sanning.