Aftonbladet – 22 januari 1855, sida 2

har han eld, känsla samt icke obetydligt välde öfver instrumentets teknik. Hans nummer voro en concertino (H-moll) och en notturno för 2 violonceller, båda af den utmärkte violoncellvirtuosen Carl Schuberth samt utan tvifvel tillhörande de mest innehållstomma pjeser för detta instrument. I notturnon biträddes hr M. af vår skicklige violoncellis:, hr Arnold. Slutligen spelade han med allmänt bifall det bekanta preciosa-potpourriet hvari den ståtliga tiraden mot slutet ej uteblef. Konsertgifvaren biträddes af en från en utrikes studieresa nyligen återkommen sångerska, mll Djurberg, samt fröken Sandels. MI D:s vackra röst har vunnit en ej obetydlig utbildning; hennes föredrag röjer en uppmärksam åhörarinna, dock är hennes intonation ännu icke ren. Hon sjöng den bekanta arian parto med obligat klarinett, ur Titus, och ej ur Alceste, såsom programmet falskeligen uppgaf. Vi vilja vid detta tillfälle anmäla vårt missnöje med det preciösa adagiotempo, som klarinettisten efter häfdvunnen vana i denna aria alltid anbringar midt uti allegrot: — Fröken Sandels återgaf ett andaste ur Beethovens assdur-sonat, arrangeradt för sång och derefter benämndt menniskohjertatv. För rösten egnar sig denna herrliga melodi ej riktigt väl, oaktadt sångerskans vackra drag, hvilka vi endast önskat mera rytmisk hållning; dessutom sjöng fröken S. en munter smålandsvisa ur En majdag i Wärend, fordom berömd genom Jenny Lind och äfven nu hörd med. bifall. — Konserten börjades med den väl utförda melusina-overtyren, sjelf en medeltidsaga, full af orginell romantik. Hvilka herrliga, mystiska toner klingade ej från Mendelsohns lyra! och hvilka besatta parodier ha ej de tyska profryttarne anställt derpå. Konsertens andra afdelning innehöll dock det bästa, Mozarts stora C-dur symfoni: en prakttafla, i rikedom, helgjutenhet och fulländad skönhet endast jemförlig med sig sjelf. Den är en af de sex stora symfonierna af Mozart, hvilka alla representera olika nyanser af mästarens anda. Den närvarande karakteriserar sig genom en grandiositet i stil, anläggning och instrumentation, som den nyare tiden, besynnerligt nog, endast hos Beethoven trott sig finna. Alla satserna äro hållna i denna anda; finalet, med fugan, hvari Mozart frångått sin vanligen använda rondoform, är isynnerhet en komposition af den högsta märkvärdighet. Benämningen Jupiter härrör icke från författaren; den har påfunnits i sednare tider och är för öfrigt ej allmänt vedertagen. Symfoniens utförande var högst förtjenstfullt. En sådan exekution låter sig ej åstadkomma utan varm vilja och nitisk öfning, samt hedrar i lika mån kapellet och dess chef. Särskildt vilja vi anmärka det riktiga tempo, hvari menuetten togs, och hvarigenom den gamla slentrian, som länge i detta hänseende varit gällande, ändteligen blifvit afskaffad. Riktigt var ock sordinernas bortlemnande i andantet; de göra endast med stark besättning sin påräknade effekt, och sålunda var äfven här andan att föredraga framför bokstafven.