Aftonbladet – 22 januari 1855, sida 2

kar efter sådane samtal, togo hans gäster afsked af honom, och då de lemnade dalen och stannade för att betrakta det stora stenansigtet, föreföll det dem som hade de sett likheten af dess drag utiett menniskoanlite, ehuru de icke kunde erinra sig hvar, Under det Ernst växt upp och blifvit gammal, hade en kärleksfull föreyn skänkt jorden en ny skald. Han var äfven född i dalen, men hade tillbragt större delen af sitt lif långt ifrån denna romantiska nejd, och låtit sina ljufva toner strömma fram midt ibland de stora städernas hvimmel och buller. Otita höjde likväl hans barndoms berg sina snö.etäckta toppar i den klara atmosferen af hans poesi. Det stora stenansigtet var icke heller glömdt, ty han hade besjungit det uti ett lyriskt skaldestycke, hvilket var så storartadt som om dess egna majestätiska läppar uttalat det. Man kan säga att detta snille koromit från himlen med underbara gåfvor. Sjöng ban om ett berg, upptäckte alla menniskor en högre herrlighet i dess innersta eller kring dess spets, än man förut varseblifvit. Var hans ämne en älsklig insjö, så föll ett himmelskt leende på dennas yta, hvilket der förallatider qvarstannar. Sjelfva den gamla, vida oceanens kalla bam tycktes vid hans sång häfva sig i högre vågor, upprörde i sina omätliga djup af sångens ljud. Verlden antog på detta sätt ett nytt och bättre utseende från den stund skaldens lyckliggörande öga föll derpå. Skaparen hade gifvit oss denna skald såsom det sista, bästa, fulländande draget i skapelsen, hvilken icke tycktes fullbordad innan han kom för att uttyda den. Verkan af hans sång var icke mindre stor och skön då hans medmenniskor utgjorde ämnet för densamma. Den man eller qvinna som orenades af det hvardagslifvete dom, som föll på deras stig, och barnet som lekte