Aftonbladet – 20 januari 1855, sida 3

BAIllLG IIVIUOCLIIAVA IIACLILDIAV 2VÄAÄLUUVISA MAR BT MISISMeEST ME Hawthorne, af hvars många arbeten vi inrymt ett, Skarlakansbokstafven, i en föregående årgång. De flesta läsare af Fredrika Bremers Hemmen i Nya Verlden erinra sig förmodligen denna korta sagodikt, utmärkt lika mycket för sin stora enkelhet som sin djupa och allvarliga syftning, ehuru författarinnan refererar den litet olika mot dess här nedanföre upptagna lydelse, och skola utan tvifvel med nöje läsa den fullständig i den nätta och behagfulla öfversättning som vi nyligen haft nöjet att få oss meddelad. — Vi meddela här nedan det tal, hvarmed adjunkten Svedelius, vid den i gårdagsbladet omnämnda Knutfesten i Upsala, inledde skålen för Sverges och Norges förening. Det lyder sålunda: Jag vill utbringa en skäl för Sverges och Norges förening. Den sluter sig nära till den hyllning som ayss bringades åt fäderneslandet, ) ja, den kan icke gerna skiljas derifrän. Ty Sverge kan ickeskiljas från Norge, och icke Norge ifrån Sverge; de kunna icke skiljas utan förräderi emot besvurna lagar, utan brott emot heliga löften, utan vanvettig glömska af allt hvad fosterlandskärleken lärer, allt hvad förnuftet och klokheten bjuder. Skulle våldet skilja oss åt? — Jag vet icke hvarifrån det väldet skulle komma. Men det vet jag nog, att väldet tappar halfva sin makt, när det träffar ett verk som naturen har gjort. Naturen har gjort vår förening, d. v. s. den är sådan den bör vara. Fullkomligt blef aldrig ett menniskoverk, aldraminst i första stund. Det som skall vara länge, måste länge växa till; men är det sanning och rätt i grunden, så växer det dock. Tiden skingrar illusioner, både dem som spela i öfvermodets bjerta färger och dem hvilka inbillningen målar i svart, öfverspända förhoppningar vika, ogrundad fruktan försvinner omsider, sanningen arbetar säkert, men den arbetar långsamt. Den har nu arbetat i Sverge och Norge i fyratio år. Nu visa tidens tecken att arbetet är färdigt. Men om det så är att detta arbete är färdigt, att svenskar och norrmän lärt sig att föreningen är god, att den icke är, såsom någon en gång sade, en förening att gräta ät, men en förening att glädja sig åt, en förening att berömma sig af, — om detta allt mer och mer bdegripes, kännes, erkännes, så kommer detta derutaf, att det ifrån början var sanning och rätt i föreningen, att den var bygd på den rätta grunden, om också en och annan sten i byggnaden kunnat vara lagd på annat sätt. Ja, om jag skulle uttala en trosbekännelse, jag tänker att den kunde lyda så: jag tror att det är Sverges och Norges lycka att föreningen finnes: intetdera folket är så starkt, att det icke behöfver förstärka sig med det andras kraft — derföre behöfves föreningen; intetdera folket är så mäktigt att det kan förtrycka det andra — derför kan föreningen finnas. Förena ett folk om ett par millioner med ett annat om tjugo eller trettio millioner eller kanske ännu mera, och tala sedan ho som vill om sjelfständighet och frihet. Nog kan det folket tala om en egen nationalitet, om en fri kultur, om en sjelfständig ställning under ett mäktigt beskydd, men det får akta sig väl att icke det talet varder ett susande ljud i vädret. Den nationaliteten må lefva, den kulturen må blomstra, — den lefver blott, den blomstrar blott med vederbörligt tillstånd. Men låt ett folk förena sig med ett annat, som är lika stort eller litet mindre eller litet större — några hundratusental i folknummern betyda icke mycket — lägg dertill gemensamt språk, gemensam religion, samma kultur, samma seder och i grunden samma nationalitet, låt sedan de begge folken fritt och öppet erkänna det ena det andras rätt, låt hvardera folket behålla för sig sjelf hvad som är dess eget, då kan nationaliteten lefva fritt i dess särskilda skiftningar hos de begge folten: då kan kulturen blomstra utan tillstånd af näson främmande herre, den växer och lefver då med den kraft som den Evige gifvit den, och dess blomma vissnar icke och brytes icke af, och dess lif slocknar icke ut, om ej folket somnar in af sig sjelf, och det folk som så gör — må sofva. Och den föreningen kan bestå, ty det är ingen frestelse att bryta den, det finnes ingen anledning till split och träta, — det soda den föreningen kan göra, det gör den fritt: men ingen känsla af förnedring fäster sig dervid, incet minne af en förlorad frihet häftar derpå. Sådan sr vår förening. Sådan blef den gjord af den store man, hvars minne efterverlden skall vörda såsom minaet af föreningens fader. Det må vara sannt attnaturen visade klart huru saken borde vara, men det är den store konungens ära att han förstod naturens mening. Store män hafva icke alltid förstätt den. Och likväl — det ser ut som denna förening vore rätt svag, ty det är icke mycket som vi hafva gemensamt, det finnes icke mycket af yttre tvingande band att hälla oss tillsamman, — men just detta är det stora, det vackra i den svensk-norska unionen, att den adresserar sig till folkens fria öfvertygelse, att den manar dem till storsinnt förtroende, till aktaing för hvarandra, till ädel täflan att intetdera må öfverträffas af det andra i trohet och nit för sitt fädernesland. Men derföre är det också så vigtigt att dessa folken lära känna hvarandra, på det de må lära sig akta hvarandra, på det hvardera folket må se att det som är skrifvet i förbundsakten, också lefver i brödrafolkets sinne. Förtroende för brödrafolket är föreningens första fordran. Jag tror att detta förtroende finnes. Vi sågo det, vi kände det, vi, som reste till Norge för tvenne somrar sedan, vi känna det ännu, hvarje gång vi tänka på den färden, och aorrmännen känna det äfven. Kom det icke nyligen ett bud huru Norges hufvudstad har firat föreningens årsdag och minnet af föreningens stiftare? Detfanns så mycket i den festen i Christiania som var hugnerikt för svenska sinnen, men der var äfven en sak, som jag ville påminna om i dag, ty den rörer Upsala studenter särskildt. Der talade en af Norges män i bildliga uttryck om en etterspyende drake som låg ifrån gamla tider på fjället, — fördomarnes, nationalantipatiernas leda odjur, som fålldes af hjelten den 4 Nov. 1814, men det döda aset läg qvar som en vold om den skjönne fangne Prinsesse, som var freden och enigheten emellan Norge och Sverge — det aset blev kastet i havet af de raske gosser med de hvide huer, som gjsastede i Christiania for ett par sommere siden ). Må det vara Upsala studenters glädje och berömmelse att hafva isin ringa mån dragit sitt strå till det verket, som skall försäkra Sverges lycka och heder för den sednaste framtid. Jag säger Sverges lycka och heder, ty jag döljer icke att jag talar såsom svensk och icke såsom norrman. Vore föreningen icke god för Sverge, så hade vi intet skäl att älska den; det bästa vi Jå kunde göra, vore att söka få slut på den; vore föreningen icke god för Norge, så hade vi ingen anledning att vänta det norrmännen skulle älska den: det bästa de kunde göra, vore då äfven att söka blifva den qvitt. Tänke hvar och en på sitt land. Intetdera folket har gifvit bort ett gran af sin frihet, när det gick in i förbundet. Och det förbundet är just sådant, att ju mera man älskar sitt eget land, ju ömmare man vårdar dess heder, desto mera älskar man för dess skull föreningen, desto trognare vårdar man den. Låtom oss derföre vårda den i den mån det på oss i vår ställning kan ankomma, låtom oss bevara dess anda: aktning och förtroende för brödrafolket. Finnes den andan då skall föreningen stärkas med tiden och härdas af pröfningen. — Pröfningar kunna komma. — Det är en sida af denna föreningen att man icke känner den mycket i det dagliga lifvet, man märker den : knappt i hvardagliga tider, men skulle tider komma af sirid och fara, kommer fienden med härsköld öfver norden, eller skulle det blifva nödvändigt KT AR OM Br rm Sr HM YO vv HM AA vv fö VM MR mm Oh — RR PA OC TA AA — OP MR DM 3 MM Moe Dn Mm FM ÅL ee MH MM Mm et mr mg O: Nn kr nr 1 tr Ö Rv MR tr IT AA a DR HH vu e mm MM RM CT Ph ee Ft AH RR OR OR () Den föregående tal., mag. Rusån, hade föreslagit en skål för fäderneslandet. rr Or HM RR Lt VV TC ket ON ka