Aftonbladet – 20 januari 1855, sida 2

sHan skall komma! Frukta icke, Ernst mannen skall komma!o ren förgingo, och Ernst upphörde att vars en gosse. Han hade nu växt upp till yngling Han ädrog sig föga Uppmiörksasahet af de andra invånarne i dalen, ty de sågo ingenting annat anmärkningsvärdt uti hans vanor och sysselsättningar än att han, då dagens arbete var slutadt, ännu älskade att gå för sig sjelf fördjupad i tankar och betrakta det stora stenansigtet. Enligt deras uppfattning af sa. ken var detta visserligen en dårskap, men förlåtlig, då Ernst för öfrigt var flitig, vänlig och hjelpsam och icke försummade någon af sina pligter för att öfverlemna sig till denna onyttiga vana. De visste icke att det stora stenansigtet blifvit en lärare för honom, och att det uttryck han läste deri vidgade hans bjerta och uppfyllde det med rörelser, ädlare och djupare än de som zxörde sig uti andra hjertan. De visste icke att deraf skulle härflyta en vishet, bättre än den som läres ur böcker, och ett lif, bättre än det som bildag efter det vanställda exemplet af andra menniskors lif. Lika litet visste Ernst, att de tankar och känslor, hvilka så naturligt kommo till honom ute på fältet och hemma vid härden och hvar som helst der han var fördjupad i sig sjelf, voro af högre art än de, som alla menniskor hade gemensamma med honom. Oskuldsfull — lika oskuldsfull som då hans moder först berättade honom profetian, — betraktade han de underbara anletsdragen som strålade ned i dalen, och undrade ännu hvaårföre deras motbild i menski ligheten så länge dröjde att visa sig. I Vid denna tid var den stackars mr Gathergold död och begrafven; och det besynnerligaste af saken var, att hans rikedom, hvilken utgjo:t hans tillvarelses ande och materia, försvunnit före hans död -och icke lemnat annat qvar af honom än ettlefvande skelett, betäckt af ett gult skinn. Sedan hans guld småningom försvunnit, hade man ganska allmänt medgifvit att likheten emellan den ruinerade köpmannens oädla anletsdrag och