Aftonbladet – 18 januari 1855, sida 3

(Insändt.) Ike utan en viss förvåning har förf. i Aftonbladet för den 4 dennes till nägra reflexioner öfver Stockbolms fattigvärd och den s. k. militärförsörjningsanstalten sett sina yttranden om ändamålsenligheten af berörde anstalt jäfvade just af den ins., som sjelf gifvit materialier till det anmärkta förhållandet. Reflexionsförfattaren hade nemligen, hvad beträffar fattigvården i allmänhet, klandrat, att fullt underhåll tilldelas mer eller mindre arbetsföra personer, utan att dessa tillhölles att efter förmåga bidraga till sitt uppehälle. Detta påstår ins. i Aftonbladet för d. 13 Jan. icke vara förhällandet med militärförsörjningen, och dock hade samma ins. sjelf förut uppgifvit, ati de å försörjningen inrymda afskedsde militärer, försedda med anständiga kläder, derstädes erhålla lusrum och mat jemte tillåtelse att dessutom dagligen genom arbetsförtjenst utomhus söka förskaffa sig ytterligare utvägar att fylla sina behof. Dessa ios:s uppgifter blifva väl i den sednare artikeln i så mötto justerade, att de å inrättningen intagne personer, som hafva dagspermission och försörja sig med tillfälligt arbete, erhålla hvarken gage eller mat från inrättningen. Men tänk om de nu icke vilja eller lyckas förskaffa sig sådan arbetsförtjenst, utan i stället öfverlemna sig åt sysslolösbeten och dess följeslagsre! Då stär det ju emellertid fast, att de, det oaktadt, njuta fullt underhåll af det allmänna. Om det sker af statseller kommunalmedel är för denna fråga likgiltigt. Att å mil.försörjningen inga andra intages än afskedade gardister(?) och ingen, som ej genom läkarebetyg styrkt, att han på ett eller annat sätt är vanlytt, (lytt eller vanför?) och till strängare arbete oförmögen, förtager ingalunda tillämpligheten af reflexionen, att intet fattighjon borde njuta fullt underhåll utan att, vare det än en gång sagåt, efter förmåga bidraga till sin försörjning. Ett militärförsörjningshjon kan för öfrigt genom litet nog anses odugligt till krigstjenst, men eljest för enskildes tjenst vara fullt arbetsfört. Skall nu en sådan, ofta nog lott medelålders person, hela sia lifstid ligga samnället till last och borttaga det understöd, som man örhända måste vägra den mera hjelplöse?