Aftonbladet – 18 januari 1855, sida 1

Jag vill tillintetgöra den förbannelse som grefvinnan Lapuschkin uttalat öfver mina barn, tänkte Elisabeth då hon för andra gången kände sig vara mor. När Gud välsignat mina barn, skall ingen mensklig förbannelse kunna träffa dem, och Lapuschkins förfärliga hämdebön skall icke mer hafva någon kraft, när Guds tjenare invigt och välsignat det barn, som hvilar under mitt hjerta.n Detta var grunden, hvarföre Elisabeth gjorde Alexis till sin gemål, och hvarföre hon i ett ensligt kapell, endast åtföjjd af Lestocq och popen, trädde med Alexis för altaret och blef hans makar Hon andades lättare, då presten uttalat gin välsignelse öfver dem, och hennes bjerta kände sig befriadt från ett tryckande qval, då hennes barn nu var räddadt från all förbannelse. Påföljande dag utnämnde Elisabeth sin Alexis till fältmarskalk och upphöjde honom i furstligt stånd. Ni måste gifva vår son en förnäm fader,, sade hon; ty en son skola vi hafva, det hoppås jag, och han skall blifva skön som sin fader, och jag vill öfverhopa honom med ära, och göra honom till dea störste af de store vid mitt hof. Ack, en son! Blott ingen dotter, Alexis! Och hvarför ingen dotter? frågade Razumovsky leende. Elisabeth ryste, och smygande sig intill sin gemål, hviskade hon: har icke Eleonora Lapuschkin sagt: gif henne en dotter, och låt denna för sin moders ögon lida hvad jag nu lider! O min Gud, Alexis, önska mig alltså ingen dotter! Jag skulle ständigt darra för hennel Och Gud syntes hafva hört ezarinnans ångestbön. Åter födde bon en son, — men äfven denne dog kort efter sin födelse. Huru smärtsamt att förlora ett barn, och isynnerhet en son, suckade Elisabeth, och tänkte dervid ovilkorligt på Anna, denna arma moder, hvilken man beröfvat sin son, för att låta honom uppväxa i en evig fångenskap till